Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ERNST LILJEDAHL
livets yttersida hörande problemen.
Estetiska finsmakare och goda huvuden
monopolisera ju lätt åt sig i den bildade
allmänhetens ögon den högre kulturen,
medan andedjupets stora män först långt
efter sin död göra sig fullt gällande.
Norströms mänskliga väsen är nyckeln
till hans filosofi, och de århundraden
framåt, vilka komma att syssla med den
senare, skola där ständigt påträffa den
levande personligheten. De svåra
kriser, som fysiskt yttrade sig i en
svåråtkomlig och aldrig botad nervsjukdom,
hade en djupt andlig grund och fattades
så av Norström själv. Han var en i
hög grad koncentrerad natur med kropp
och själ knutna samman kring ett
hemlighetsfullt centrum, som var källan till
hans skaparlycka och bkaparsmärta. I
denna brännpunkt, ofta överhettad till
en oerhörd intensitet, levde det
Nor-strömska geniet utan att unna sig annan
vila än den av läkarna påbjudna, men
även då betydde den yttre overksamheten
intet annat än ett försjunkande i det
centrala djupet inom honom. Han kände
sig — så skrev han en gäng i ett
brev — i varje stund av sitt liv lyft
av en högre nödvändighet. Han visste
vem han var, en av »de stackars
kallade», som äro till för att dö
martyrdöden, helgande sin tro på det högsta
i tillvaron genom offret av hälsa och
liv. »Den som mister sitt liv, han skall
vinna det» — till den människoarten
hörde han.
Norströms tankemassor — uttrycket
använde han ofta själv — stego upp ur
det glödande djupet av hans
temperament. Han var titan i sin idékamp,
profet i sin nitälskan, en filosof av det
sällsynta slag, som i kraft av en djup
inspiration verkligen kan »filosofera med
hammaren». Det fanns i hans psyke
mer än ett Nietzscheanskt drag. »De
egentliga filosoferna» — heter det i den
tyske konstnärsfilosofens ’Jenseits von
Gut und Bose’ — »äro befallare och
lagstiftare: de säga ’så skall det vara!"
De gripa med skaparhand efter
framtiden, och allt, som är och var, blir dem
därvid till medel, till verktyg, till ham
mare.» Det är ord liksom skrivna om
Norström.
Med Nietzsche delade vår tänkare
även en överkänslighet, som var det
organ, med vilket han nådde sin
inspirations högsta källor, men som också
orsakade honom mänga lidanden. Hans
filosofiska arbete tog hela hans varelse
i anspråk, och klarheten kring pannan
berodde alltid i de avgörande stunderna, då
hela personligheten måste spännas nästan
till bristning, av känslans intensitet och
i segerns stund av viljans makt. Kun
skapen hade för honom blott värde
såsom en siege, vilken hjälper den
sanningssökande anden uppåt och kan
sparkas undan, när man ej ämnar sig ner
igen. »Övertygelsen måste föregå
beviset» — det är slutorden i »Tankelinier».
Att lägga fram sanningen om livet
såsom ett frän livet självt isolerat objekt
och sedan vetenskapligt analysera detta
objekt var för Norström en lika
hopplös operation som att skära ett hjärta
ut ur bröstet och sedan begära att det
skall klappa i handen. Med en snillrik
bild har han i »Den religiösa kunskapen»,
intagen i »Tankelinier», liknat den, som
söker den högsta sanningen — för
Norström religionen — bland
kunskapsföremålen, vid en person, vilken springer
omkring och letar efter sina egna ögon,
förnekande deras existens, tills han har
dem framför sig på bordet.
I denna den Norströmska filosofiens
utgångspunkt i själsdjupet i stället för
intellektet ligger hans självupplevelse
som geni. Mellan en filosofi ut från
objektet och en ut från subjektet gjorde
han intet val. Hans tänkande låg bort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
