Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖM
83
DET HUS I ÅMÅL, DÄR VITALIS NORSTRÖM FÖDDES DEN 29 JANUARI 1856.
om detta alternativ. Och för resten:
han valde icke i livets högsta fråga
utan han greps. Livet självt grep honom.
Ehuru en utpräglad lärdomstyp
försmådde han att tränga in i livsgåtan
genom de intellektuella hålen. Han gick
in genom livets egen ingång. Och
därför blev hans tänkande ett med hans
liv. Så djupt han kunde känna och så
rent han ville, så stark blev hans tankes
kraft. Det innersta i hans
sanningssökande var icke tron på den
intellektuella mätstickan. I hans första brev av
vår 16-åriga brevväxling heter det:
Det innersta hos mig är att jag vågar
tro på min egen vilja — och vad därtill hör
— när jag känner densamma rättvänd. Då
behöver jag inga kryckor utan står för mig
själv, men jag har ingalunda kastat bort dem
på en gång, utan blott så småningom — bit för
bit. Och nog har det kostat på.» (4. 3. 1901).
I djupet av Norströms själ ha vi alltså
att utforska källorna till hans egenartade
tänkande. I hans rent mänskliga väsen
bottnar hans vetenskapliga storhet från
början till slut, d. v. s. det specifikt
Norströmska däri. Därför avvinner hans
personlighet oss ett alldeles särskilt
intresse. Sin människa gav han helt i
sina verk och fritt i sina brev. Han
var en brevskrivare som fä i fråga om
idérikedom och värme. Tänkare i varje
tum var han i helg som socken, en
tänkare av både blods och stjärnors eld.
Då nerskrivaren av dessa rader haft
den oskattbara vinningen att ha fått
mottaga ett 90-tal brev från sin lärare,
följer därav en förpliktelse att låta denne
själv tala, såsom jag vet att han ville
det efter sin död. Hans hänsynslösa
sanningskärlek — en filosofs
grundbetingelse — bar på ett behov att en
gång blotta kampen i sin själ för dem,
som trodde på värdet av hans
vetenskapliga uppslag. Han kunde lika litet
som någon annan inåtvänd natur gå
omkring på torgen med sitt tragiska lidande
och dess innerst underbara hemlighet.
Men han visste genom tron på sin för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
