Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
ERNST LILJEDAHL
kunnelse, att intresset för denna skulle
efter hans död draga med sig kravet på
en analys av hans mänskliga väsen,
eftersom de två hörde oupplösligt samman.
Det är min svåra uppgift att här
försöka antyda den väg, på vilken man
har att möta Vitalis Norström i hans
livs kamp och storhet.
Hösten 1905 tecknade Norström sin
inre kris och dess verkan på hans
filosofi i ett brev till mig, där han nämner,
att han våren 1904 insjuknade i en nervös
svaghet, »åsamkad genom omåttligt
tankearbete men också grundad i en ärvd
nervös disposition».
»Sjukdomen» — skriver han — »hade
karaktären av en fullständig kraftuttömning, från
vilken jag nu steg för steg, under stora
ansträngningar och lidanden, åter hämtat mig —
till en styrka ungefär som före sjukdomen.
Det märkvärdiga med detta förlopp är, att jag
redan tidigt under förbättringen märkte, att
min filosofi därunder liksom genom ett
undermedvetet arbete knöt sig fastare kring sin kärna
och vann förenkling. Helt visst har den med
mig oskadad genomgått krisen, ja, vunnit därpå.
Nu hoppas jag få mera ro för idétillflöde och
föreställningsmassornas rörlighet. Det märkes
nu, att materialet är tillräckligt och att formen
närmar sig till färdigbildning. Och det är på
tid vid femtio år. Den tid som kommer skall
sålunda ägnas åt systematisk utgestaltning. Min
•Sturm und Dräng’ är förbi. Nu hyser jag
godt hopp om att lyckas.
I liv och arbete behärskas jag helt av
känslan av en högre nödvändighet, av vars böljor
jag låter mig lugnt bäras. Denna
nödvändighet utesluter dock ingenting av klart
medvetande om och fri avsiktlighet i mål och medel,
men den gör sig snart sagt i varje stund känd.
Då jag i varje stund omgives av livets stora,
heliga mysterium, har jag intet behov av
särskilda underverk. I livet självt, Guds stora,
ojämförliga konstverk, har jag fullgod
ersättning för dem.» (13. 11. 1905.)
Det brev, jag ovan anfört, skrevs
efter »Tankeliniers» utgivande 1905 med
dess i tidsföljd ordnade uppsatser, vilka
förut utgivits som broschyrer och böcker.
Den inre kris, Norström berör i brevet,
anknyter sig till den epok i hans
filosofiska utveckling, som följer närmast efter
Tankelinierna, d. v. s. hans
kunskapskritiska undersökning Naturkunskapens
självbesinning, som utkom hösten 1907,
men redan 1905 var synlig i 24 artiklar
i Svenska Dagbladet, ja, delvis
framlades i offentliga föreläsningar hösten 1903.
Noiströms tankeliv har förvisso med
nämnda arbete, ehuru det delvis kom till
fore krisen, nått den förenkling varom
han talar, ty hur strängt vetenskaplig
och föga »populär» den skarpsinniga
boken än är, så röjer den dock en
lysande klarhet i hela sin
grunduppfattning av sanningsproblemet. Ett annat
alster av Norströms hand, nämligen det
mästerliga tillägget till »Tankelinier»,
vilket under titeln »Några tankar om
kunskapen» med sin förtätade och klara
framställning fyller detta sammelverks
17 sista sidor, är nog också framkämpat
ur ovannämnda inre kris.
Grundtankeni
»Naturkunskapenssjälvbesinning» ligger redan i arbetets titel.
Norströms protest gäller naturligtvis icke
naturvetenskapens värde utan det lösa
filosoferande, som göres i dess
missbrukade namn och som anser det vara
»höjden av visdom att i människan
endast se ett stoftgrand, trampat av den
blinda nödvändighetens kopparfot». Mot
en överspänd naturkunskaps pretentioner
på att ha funnit vägen till en »absolut
verklighet» reser Norström sin protest
redan mot »detta järn av trä, som kallas
absolut verklighet» och hävdar, att i ett
absolut liv kunna all forskning och allt
tänkande utmynna, men ej i en absolut
verklighet, gripbar med naturkunskapens
medel. Så länge tanken »möter
verklighet möter den ock skrankor, som
skola utflyttas, signalen till nytt arbete
och ny fortgång.» En annan front
vänder Norström mot den intellektuella
idealism, som i Leibniz’ och Boströms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
