Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST LILJEDAHL
86
krönande med Nobelpriset, och hans brev
i denna sak visa vilken oerhörd energi
och hängivenhet han kunde utveckla
midt under sitt svåra nervlidande. Han
skriver, att det till sist blivit honom en
ansträngning »over Evne».
Familjelivets kärleksfulla hägn, som alltid
betydde det bästa av jordiska gåvor för
denne Geijers själsfrände, var honom en
god hjälp. Tron på vad han kallade
idealismens seger i fråga om
Nobelpriset höll honom uppe, men kampen
tryckte stundom ner honom. I de
svåraste stunderna måste hjälpen hämtas ur
det djupaste djupet:
»Gud har åtminstone vid två olika tillfållen
i mitt liv givit ett tecken som hindrar mig att
på allvar falla offer för förtvivlan. Till Hans
hus och berg går nog ändå vägen till sist.»
Det är ingen hemlighet, att det var
Vitalis Norströms auktoritet som
genomdrev Rudolf Euckens val till
Nobelpristagare 1908. De voro nära själsfränder
och inverkade befruktande på varandras
tänkande. »Vilket huvud!» utbrast
Eucken hänförd, när han första gången
sett Norström, till den, som skriver dessa
rader, och i det ordet låg ett
vittnesbörd om det imponerande intryck, som
redan den blotta åsynen av Norströms
mäktiga tänkarehuvud gjorde på
besökaren. I sitt stora verk »Geistige
Strömungen der Gegenwart» (4. uppl.)
hänvisar Eucken å sid. 338 till »den
utmärkte svenske filosofen Vitalis Norströms
särskilda kraft och djup», liksom han i
förordet till den tyska upplagan av
»Ellen Keys tredje rike» bekänner sin
höga tanke om sin svenske själsfrände.
I Edvard Engels »Die Propyläen», en
veckobilaga till »Münchener Zeitung»,
skrev Eucken 1908 en längre artikel om
Norström. A sin sida har denne på
mer än ett ställe i sina skrifter bekänt
sin höga uppskattning av Euckens verk,
och i ett brev yttrar han med slutadress
till dem, som klandrade Svenska
Akademiens val, dessa ord om Euckens
livsfilosofi:
»En så mäktig rytm där är, en flod, som
springer ur hjärtats djup och framdrives av den
kraftigaste tankepuls. Men se — det är för
det hjärtat och den ur hjärtebehoven
framsprungna tanken man inte har någon
förståelse Nej, grant litterärt bländverk, mache
och pose ska’ det vara. annars duger det ej
för våra andligt sjuke finsmakare. Men vi ge
bohémen och konstförgudarne en god dag!
Segern är vår denna gång, och den skall bli
det nästa också. Jag börjar känna kraft och
— förakt igen.» (12. 12. 1908.)
En gång meddelade mig Norström
under ett samtal, hur han och Eucken
funnit varandra på den filosofiska vägen.
»Det var ett under», ungefär så föllo
Norströms ord, »vi kommo oberoende
av varandra in i livsgåtan varken genom
objektet eller subjektet utan genom livet, t
Det följande året 1909 ingick, även
det, i lidandets tecken genom
nervsjukdomens fortsatta spänning och pläga.
Från Hindås skriver Norström pä
nyåret, efter att ha antydt de kroppsliga
smärtorna — han klagade nästan aldrig
hur han än led och stred — om orsaken
till sitt onda dessa ord:
»Det är årtiondenas, jag kan väl säga
oerhörda tanke- och uppmärksamhetskoncentration,
som spökar, som går igen på detta sätt. Värst
på de tider jag plägat författa. Men psyke ät
ej överretad. Det hela är en fysisk irritation,
som väl knappast kommer att förtona förrän
efter något års relativa arbetslöshet. Nu skall
och måste jag ha ro . . . Det bär sig icke att
gå på i ullstrumporna längre. Och mina
vänner få ej begära av mig, att jag helt och hållet
skall offra min hälsa på min filosofis altare.»
Döpt i detta smärtans bad gick den
Norströmska tanken fram sin segrande
kungsväg. I samma brev från nyåret
1909 skriver han, lycklig över det han
redan vunnit:
>Det är sant, att jag nu nått en härlig,
avrundad klarhet, ja, en oförliknelig sådan. De
grundenkla, fullt monumentala uttrycken stå först nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
