Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖM 107
fullt färdiga. Utgångs- och slutpunkter ligga
orubbliga, där de måste ligga, och banan dem
emellan beskines av full sol. Med
»Naturkunskapens självbesinning» nådde jag det
psykologiska och logiska jaget, m. a. o
abstraktionens höjder, där is g nu närmast hade att röra
mig för att giva den fulla utredningen av
kunskapens begrepp. Sedan hade jag att fortgå
till en analys av de historiska vetenskaps- eller
kunskapsståndpunkterna, alldeles analog med
kritiken av de naturvetenskapliga. Det skulle
då visa sig, att religionen är kunskapens sista
ord, dess djupaste grund. . . Dock — ytterst
är det icke jag själv, som stakar ut min väg.
Jag går alltid och väntar på det ’vidunderlige’.
Det kom förr. Varför aldrig mer? Kanske en
smula ro och lycka kan förenas med lödningen
av min arbetsuppgift, sådan den alltid
föresvävat mig? Vern vet.- Fast nog ser det
•omöjligt ut nu.»
Detta skrevs under en vilodag på
Hindås utanför Göteborg. I ett följande
brev tolv dagar senare antyder Norström
vart den filosofiska kampen syftar:
»Jag ville ovedersägligt visa att kunskapen
har 2 ändamål: i) det första och lägre att i
livets tjänst, i dess intresse och till dess fromma
skaffa en översikt över och bringa ordning i
den givna erfarenheten, så att den
tillgänglig-göres för och kan utnyttjas av viljan; 2) det
andra och högre: att upplösa allt givet
kunskapsobjekt, att övervinna all fixerad sanning
och genom denna sin negation — som medför
lidande,tvivel, förtvivlan —driva upp livet till allt
högre, innerligare, rikare, medvetnare former.
M. a. o. att undan för undan sätta i livet vad
man upphäver i kunskapen, att negera objekt
<>tillvaro>) för att vinna liv.» (16. 1. 1909.)
Det lyckades Norström att efter hårda
prövningar tillkämpa sig så mycken kraft,
att han kunde fortsätta sina
föreläsningar denna termin vid Göteborgs
högskola (vårterminen 1909). 1 ett nytt
brev i början av februari 1909 är han
lycklig över sin vunna ro och styrka:
» . .. vi, som äro starkt utpräglade i
känslans riktning, ytterst känsliga för lust och olust,
vi få ej mindre av det förra än andra. Nej,
vi få långt mer. Men livet går i en starkare
-böljegång — med höga toppar av fröjd och
djupa, djupa vågdalar dem emellan. När jag
Fot. H. Ost i, Uppsala.
VITALIS NORSTRÖM OMKR. l8b8.
ser tillbaka på mitt eget liv, kan jag blott
utbrista: hur ljuvt och härligt var du icke
i all din outsägliga kamp och hårdhet! Men
det bästa var, att Guds ande kom som en
förnyare, när det behövdes. Nu har han dröjt,
men jag bidar.»
Det stora hos Norström var hans
ständiga vilja till nytt liv och nya
horisonter. Han blev därför aldrig färdig
som människa och filosof. Han talar i
ett brev (april 1909) om de filosofer,
som »sitta ohjälpligt fast i
abstraktionernas snärjgräs», emedan de »ej känna
livets puls i tankens rörelse». Ständigt
sökande, kunde Norström aldrig lida de
färdiga. Han visste framför allt vad
han sökte, och det gav resning åt hela
hans inre människa. Redan det
utpräglat skaldiska draget i hans andliga
gestalt, mästerskapet i hans konst som en
det svenska språkets idérike förnyare,
de härliga bilderna i hans ordval, den
rena skönhetslidelsen hos denne
esteticismens fruktansvärde kritiker och allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
