Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ERNST LILJEDAHL
annat, som hör till själva skenet från
den heliga elden i hans verk, hindrade
honom från att regla in sig med sin
filosofi i vad Goethe kalhde »det
vetenskapliga benhuset». Was fruchtbar
ist, allein ist wahr — det Goetheordet är
ställt som portal till Norströms
inledningsföreläsning »Vad är sanning?» (i
Tankelinier») vid den högskola, där han
verkade ett kvarts århundrade, och
uttrycker grundtanken i hela hans sökande.
Inom denna vida horisont bortom det snävt
yrkesmässiga begreppsfilosoferandet röra
sig även Norströms kulturella
undersökningar, som i hög grad befruktat vår
svenska bildning och vilkas mest kända
uttryck är »Masskultur».
Till Norströms mänskliga väsen
hörde även en djup nationalkänsla med en
stark förnimmelse av svensk natur, hävd
och sed. Han älskade sitt Sverige med
dess skiftande natur från Storlien, där han
mången sommar sökte och fann tillfällig
läkedom för sina nerver på de tysta
fjällvidderna, till sitt älskade »Berget»
utanför Alingsås. En vacker höstdag 1909
skriver han från Västra Bodarna, en
liten station nära Alingsås, denna stilla
hyllning till sitt land:
i Här är en härlig plats. Den vida, vackra
Mjörn ligger under mitt fönster, och runt
omkring den drömma tysta, allvarliga, svenska
skogar. Har någon utveckling ägt rum inom
mig på senaste tiden, så har den gått i
riktning mot att känna starkare för och med mitt
land. Den känslan har lagt sig på samma
gång mjuk, varm och stark kring hjärtat. Och
med den motsättningens grundlag, som
behärskar vår hela tillvaro, känner jag för
tillfället mindre livligt för Tyskland. . . Jag har
mycken glädje av min familj här. Ror ofta
med pojkarna. Och vi göra d igslånga utflykter
till vår egen lilla stuga vid Lövekulle.»
Älskade Norström varmt sitt Sverige,
så blev hans blick ofta dyster, när han
såg på Sveriges folk. Fosterlandet var
för honom ett högre väsen, folket ett
lägre, som måste uppfostras och tuktas
av hårda öden, då mildhet och
medgång ej hjälpte. Han erkände att hans
egen barndom och ungdom ej intimt
berört den nödens miljö, som ofta
erfordras för att helt förstå nutidens politiska
och sociala våndor.
»Det måhända skadar och begränsar» —
skriver han 1905 i ett brev — »min åsikt om
tidens frihetsrörelser, att jag aldrig under hela
mitt liv haft att kämpa med några som helst
frihetsfientliga tendenser. Jag är uppfostrad i
ett hem och har sedan levat i en omgivning
där jag ej sport minsta tryck för egen del
eller sett någon annan göra det. Såväl religiös
som politisk ortodoxi är mig från början
ofattlig, därför också trycket från detta håll
obefintligt. Min frihetskamp har uteslutande gått
ut på att befria mig från moralisk svaghet,
strida med njutningslystnad, bryta mig ut ur
livskvävande teorier och vinna ekonomiskt
oberoende. Därför har min synpunkt blivit: av
vetande och frihet föra vi en segelyta, nära
nog större än skutan tål, men personlig styrka
och personligt innehåll ha vi för litet av.»
Norströms starka tvivel på att
Sveriges folk utan ett hårdt ödesslag skulle
kunna födas på nytt gällde den djupa
splittringen inom nationen i fråga om
de högsta andliga målen för social och
kulturell utveckling. Han såg nog, att
man strävade uppåt, men till vilka höjder?
»Det finns en punkt» — heter det i sist
citerade brev — »där vinden från tanke- och
frihetslivets höjder blåser isande kall. Storma
massorna dit för att irysa och se tomma
rymder? Ack, nog förstår jag, att de måste fram
åt det hållet! Men det är vemodigt att se
dem jubla över det obekanta de gå till mötes
och strax vara färdiga att glömma bort den
dal, där de sutto i lä och hade det varmt.
Demokrater äro vi egentligen allesamman
nu för tiden. Med vad som skiljer är vad vi
våga vänta av den demokratiska utvecklingen.
För mig står den som ett fruktansvärt kaos,
en upplösning, som skall framkalla en oerhörd
söndringens nöd, vilken nöd dock sedan i sin
ordning skall framtvinga mänsklighetens
positivt nybildande och frälsande krafter.
Demokratien upplöser det gamla samhället utan att
grundlägga det nya. Men den förbereder det
genom att sätta oss i nödens skola. — Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
