Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖM
89
stämningsmotsats torde utgöra den hållbaraste
distinktionen mellan s. k. konservativa och s. k.
liberala i vår tid.» (13. II. 1905.)
Norström hade nog i grunden en skarp
blick för de yttre förhållandenas makt och
säger i ett senare brev (1910) om en av
sina bekanta, som blivit socialist, att det
skulle han svårligen blivit, om »han i
barndomen hört vågen sorla mot egen
strand, fått tumla sin faders hästar på
fria fält, ströva omkring med bössan på
axeln i egen skog (som jag gjort). . .
Tänker man härpå, så blir man
personligt mild och fördragsam.» Han såg,
att stadslivet ej var hälsosamt för
folksjälen, att »mellan stad och land är en
väsensskillnad» och önskade så många
som möjligt »//^flyttningen till skog och
sjö — och Gud».
Norström var i viss mening en
genomgående kulturpessimist. Han rörde
sig på djupet av kulturproblemet och
upphävde i sin åtrå efter en kulturens
levande ande tron på den moderna
»masskulturen». »Mitt hus ligger långt
från Cronschougs skola.» Norströms djupa
misstro mot vissa sociala och kulturella
strävanden berodde ej av någon som
helst ljusskygghet hos honom å
folkets vägnar, utan hade sin grund i dessa
strävandens ofta framträdande skygghet
för stjärnljuset ovan all kultur och alla
tidsformer. I ett brev under
storstrejken 1909 ger han ett temperamentsfull
uttryck åt sina känslor inför den
företeelse, som han ansåg betyda människans
upphävande såsom fri varelse:
•-■Hemskt att låta idealets visare peka på
fänadens solidaritet i stället för på den frie,
starke, ensamme mannens stjärna! Att rycka ned
de gyllne lyrorna från himlen och i stället hänga
den full med brödkakor! Ja . . ., hällre taga vi
på oss tre skopor mull än sticka trynet i
’framtidslandets’ svinhoar. Den andan är ej luft för
våra lungor! Och detta säger jag med full
övertygelse, fastän jag aldrig i mitt liv vare sig
hatat eller föraktat arbetsblusen. Tvärtom. Som
pojke lekte jag helst med torpareungar och än
BERGET VID ALINGSÅS, NORSTRÖMS
HEM I9OO—1907.
i dag känner jag en stark dragning till de
enkle och sunde bland ’folket’. Men utopismen
bland våra arbetarmassor uppträder nu som
en riktig farsot och förgiftar dem i grund.»
(i. 9. 1909.)
Så mörk var ofta Norströms syn på
Sveriges folk, att det kom stunder, då
han förtvivlade. I slutet av det för vårt
land kritiska året 1914 bröt hans sorg
och hopplöshet fram i ett gripande brev,
där han säger:
»Det svenska folket har så skakats i sina
fogar av söndringens ande och det är så
förgiftat av en sjuklig och märglös idealism, att
jag ej kan se, hur det skall kunna stå på egna
ben. Vi ha i högre grad än något annat av
mig känt folk farit illa på den
demokratiskt-radikala kris, som var en nödvändighet men
som vi knappt ha krafter nog att gå igenom.
Men trots allt ska vi kämpa i skymningen så
mycket vi orka ända till dess att natten faller
på. Ingen modlöshet ens hos den. som inga
illusioner har kvar!
Det blev hos oss för stora massor, som på
en gång slungades ut i halvbildningens tillsiånd.
Därav faran. Nu finns ingen annan väg att
gå än fram emot den verkliga bildningens mål.
Tillbaka kunna och vilja vi icke. Men när
denna avskyvärda halvbildning blivit första
statsmakten, skall den ej hinna förstöra sig
själv och oss, innan förenklingen och
förlossningen komma under form av en verkligt
handlingskraftig tro och ett besinningsfull! vetande?
Jag tror ej på Sveriges folk och älskar det
icke, men jag älskar den svenska jorden och
de svenska minnena.» (8. 12. 1914.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
