Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vitalis Norström. En minnesbild. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
ERNST LILJEDAHL
Tre veckor efter detta brev sänder
Norström ett nytt, där han är ljusare i
blicken på sitt folk. »Jag har — skriver
han — fore jul ett par veckor rest med
en ung man, som lärt mig bättre än
förr förstå ungdomen och mindre
förtvivla om Sverige och dess folk.» Vad
Norström krävde av en nation för att
han skulle kunna tro på dess framtid
var en stark och levande grundstämning
inom folket för livets sedliga uppgifter,
icke en än så förfinad lyckoetik utan en
arbets- och offeretik, som kunde dana
människor av kärnvirke. När han fick
syn pä tidstecken i denna riktning, vek
hans pessimism, ty han visste, såsom
han säger i »Tankelinier», att optimismen
blåser genom all sedlig kultur. För
honom gällde med omutligt allvar den
sats, han hävdar i »Vad vi behöva», att
sedlighet är mänsklighet.
Det sedliga och dess sidoproblem
om synden var dock ej den avgörande
faktorn för Norströms beröring med det
ondas gåta. Med Kant har han hyllat
plikten som ett upphöjt ord (O, Pflicht,
erhabenes Wort!) och satt in den som
människosamlivets fasta punkt, men i
sitt eget inre mötte Norström det ondas
problem mindre som synd än som tvivel
på själva tillvarons förnuftighet. Detta
är en av huvudpunkterna i hans
filosofiska genombrottskamp. Tankegången
ligger fullt klar i »Vad vi behöva», som
under titeln »Förnuftskrav» ingår i
»Tankelinjer». Där betonas, att den moderna
människans egendomliga nöd går djupare
än syndanöden:
»Vi känna oss olyckliga, men icke därför,
att vi syndat, utan därför, att vi äro till. Vi
begära icke nåd, utan vi begära förnuft . . .
Vi fasa för att söndersmulas av
naturmekanismens hjulverk. Ack, om vi blott kunde tro,
att synden vore källan till vårt lidande! Då
förutsattes ju detta äga en förnuftig och
personlig anledning. Redan vår tro på synden
vore ju en oändlig lycka, ty då måste vi ju
tro, att tillvaron innerst regeras av andliga
krafter.»
Detta skrevs vid sekelskiftet. Ett
decennium senare berör Norström samma
problem i ett brev (9. 1. 1910) och
skriver:
»Nu är jag sedan längre tid ute ur sfären
för synd, skuld, ånger, självanklagelse och själv
förakt. Inte därför att jag är så fasligt bra,
långt därifrån. Men det radikala onda har
antagit andra gestalter för mig: det med
tillvaron själv förknippade mörkret och lidandet
av mörkret. Som du märker, sträcker sig filo
sofen i mig ända till det särskilda sätt, varpå
jag berör mig med det onda. Denna meta
fysiska form för lidande var länge svår, ej en
bit bättre åtminstone än den skuldbelastade
syndarens.
Nu får jag rent ut säga, att även detta
sista onda är på retur. En ny stark tillförsikt
till livet har fattat mig, i det att jag på ett
allt mera levande sätt förstått, att ett nytt liv.
det s. k. eviga livet hinsides våra
åskådnings-och tankeformer, med nya krafter i varje stund
arbetar på att i grund förändra vårt läge. Jag
tror på det sanna, sköna och goda såsom
utstrålningar av detta högre liv, vilka verka
omgestaltande i det jordiska. De ha avlagt sin
tunna abstraktism, sin karaktär av blotta be
grepp och blivit reala krafter för mig, lika och
mer reala än tyngd, tröghet, kemism o. s. v.
M. a. o. jag har brutit igenom naturalismen på
ett avgörande sätt och det gör mig outsägligt
lycklig. Jag vet nu med en personlig vis-shet
som aldrig förr, att det andliga är det verkliga.
Det vill stora doser av andligt liv till för
att få ett sådant här nervknippe lyckligt! Men
det börjar jag trots allt bli! — Fröjda dig, du
också, broder, över det, vartill vi ämnade äro,
och stå upp med Ulrik von Hutten och vittna:
Det är en fröjd ätt leva!*
Samma år (1910) företog Norström
en resa till Tyskland i sällskap med sin
hustru, varvid Eucken besöktes i Jena.
Resan räckte tre veckor och resulterade
bland annat i ett mycket fängslande
brev, fyllt av sprittande humor och
briljanta karakteristiker över tyskar och
tyskor, som han lärde känna. Han
besökte flera av sina tyska kolleger för att
få en inblick i tyskt andeliv på nära håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
