Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r 18 CARL G. LAURIN
ändå bli omtyckt, och det av riktigt fina
och goda kvinnor. Herr Hedqvist fick
oss verkligen att tro på Holofernes’
obändiga kraft och på hans kombination av
vilddjur och övermänniska.
En glanspunkt, ehuru varken
Holofernes eller Judit där uppträdde, var tredje
akten i den hungrande och törstande staden,
där vid den vita .murens insida och vid
dess gröna monumentala stadsport Israels
barn uppträdde på det mest gripande och
dramatiska sätt.
Jag förbigår de mindre lyckade
birollerna och dröjer särskilt vid den gamle
Samuels imponerande gestalt, utformad av
Emil Hillberg, som även på ett förträffligt
sätt överflyttat skådespelet till svenska,
samt den Stumme, spelad av herr Ivar
Nilsson med hårresande naturalistisk och
mycket verkningsfull konst.
Uppsättningen och många men inte alla
av smårollerna voro en heder för teatern.
Strindbergs Kamraterna hörde också
till de stycken, som prydde höstens spellista
på Dramatiska teatern. Man har med skäl
förvånat sig åt att detta 1888 utgivna
stycke, som Strindberg förklarade »mycket
spelbart och sedligt», ej oftare spelats, och
man kunde ha tillagt, då så många dåliga
stycken också av denne författare gått över
scenen. »Sedligt» kanske stycket är, men
är det riktigt nyttigt för herrar? I
anslutning till lappen »Barn äga ej tillträde»,
som det står på biograferna, kunde man
måhända anslå vid biljettluckan: »Herrar
äga ej tillträde» då Kamraterna ges. De
kunna eljest lätt bli egenkära och tänka:
kvinnorna äro otrogna och osedliga,
männen trogna och sedliga — hur detta
egentligen skall gå ihop är mig en gåta. Jag
har också svårt att fatta om icke den
logiska möjligheten, så åtminstone
fakti-citeten i omdömet: herrarna äro nyktra,
damerna på drick. Man nästan undrade
vad herrarna kunde ha för sig på kaféerna,
om de möjligen liksom männen på
Balkanhalvön där blott drucko brunnsvatten.
Herrarna äro fogliga, rättvisa, flitiga, mycket
begåvade samt barnkära och med endast
ett enda, om också beklagligt fel, de äro
alltför snara till försoning. I sista akten
övervinnes också detta fel, och man beger
sig till kaféet, förmodligen för att med ett
glas vichyvatten fira sin fulländning.
Trots de vansinniga överdrifterna är
emellertid pjäsen synnerligen roande, med
fyndiga och geniala avslöjanden och ganska
skarpa elakheter mot dem, som Schiller
ansåg
«... flechten und weben
himmlische Rosen ins irdische Leben
och det kön, som Gustaf Wied lika sant
men kanske mindre översvinneligt kallade
»ialfald det Bedste af den Slags».
Kamraterna, artistparet Berta och Axel,
hade fått fulländade representanter i fru
Astri Eide-Thorsell och herr de Wahl. Det
var en glädje att återse den saknade
älskliga och begåvade skådespelerskan. Hon
har i mitt tycke sällan lyckats så helt
som med den lilla nervösa, elaka, baksluga
men bedårande kamratfrun med hennes
snedblickar och mycket sägande stumma
spel. Man var, då man såg henne i
förförisk nattdräkt ordna sig på soffan för
att av den hemvändande maken överraskas
i suggestiv oskuldssömn, nästan förvånad
åt Axels — herr de Wahl — ståndaktighet.
Beundran minskades ju något, när man fick
höra, att han genom fönstret sett hennes
lilla manöver. Måttfull och auktoritativ,
som jag inbillar mig Strindberg hade velat
ha honom, var herr de Wahl i sitt
uppträdande som Axel, och kvinno-kvinnan
eller kanske det är lämpligast att använda
Strindbergs eget ord maninnan fröken Abei
spelades av fröken Schildknecht med både
takt och karakteristik samt med känsla
under den yttre murrigheten.
Emellertid kunna kvinnorna, de elaka
om också söta, också behöva få sitt, och
i den vägen har den store svenske
författaren gjort vad på honom ankommit
under det kvartsekel, som följde efter
Kamraterna. Alldeles utan kvinnligt
sällskap ville emellertid Axel ej vara. Han
ville bara slippa ifrån den falska
exploaterande kamrathustrun. Han har med den
förtänksamhet, som höves mannen, anskaffat
en älskarinna i bakgrunden, då han efter
kamrathustruns regelrätta avrättning drar
sig tillbaka insvept i sin värdighet och
dygd. Då Axel lämnade Berta säger hon:
»Tror du att en kvinna låter behandla sig
på det sättet?» Och Axel svarar den lilla
målarinnan och hustrun: »Du bad mig en
gång glömma, att du var kvinna. Nåväl!
Jag har glömt det.» Och några ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
