Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
149
en alldeles särskild glans. Det hade
stigit plötsligt ur det okända som en
raket och brunnit av högt uppe för
blicken. Men längre kan icke bilden
fortsättas, ty de festliga och gyllene
gnistorna höllo i med att spruta och blända,
där de en gång börjat, och stjärnan
tänkte icke alls på att dala ned. Felix
Reissenhoff — det var den lycklige
innehavaren — hade med storm tagit
köpmännens fantasi, och hans makt var icke
grundad bara på deras siffror och
balanskonton. När de träffade honom
personligen i Stockholm, erövrade han dem
ännu fullständigare. Det skedde icke så
mycket genom hans levnadssätt, ehuru
detta var ståtligt nog, det kom av hela
hans väsen.
Det var en magnetisk man med ett
slags våldsam besatthet i varje intresse.
Han gav sig helt, gjorde vars och ens
angelägenheter till sina och drev dem
igenom med samma kraft och samma
nöje, som om det gällt hans egna. De
kyligare vännerna häpnade en smula över
hur viktig och oemotsäglig deras önskan
blev, när han tog hand om den, efter
att den förut tyckts vara en småsak,
bra affärdad på ett sätt och ungefär lika
bra på det motsatta. När det rörde sig
om viktigare ting, växte de själva i kapp
med dem inför hans blick. Han slösade
energi som ett vattenfall, och hur
mycket som togs i anspråk för andras och
egna mål, var det alltid massor över att
fylla tiden, som i samma outtömlighet
tycktes stå honom till buds. Med allt
detta var han ständigt munter och
roade lika mycket som han imponerade.
Han var ännu tämligen ung och ogift
— förresten en storväxt, fetlagd, brun
man med ett ansikte, som ingen tänkte
på att finna vackert eller fult.
Denne herre föll plötsligt om våren
ned över staden som ett äventyr. Hans
ärende var att reda ut affärerna efter en
handlande som dött under svåra
förhållanden. Borgenärerna skulle ställas till
freds, och, framför allt, de efterlevande
sättas i en dräglig ställning — en som
räkneproblem tillsynes omöjlig uppgift.
Under hans breda och mjuka händer
löstes den dock som en trollkonst, utan
egentliga uppoffringar av någon. Man
såg blott saken annorlunda, den
ömkande passiviteten förvandlades till
hoppfullhet och lust att ta i, och så var
kärran lyft ur dyn. Efteråt hade alla
vunnit genom att vägen var klar och åter
genljöd av kreditens muntra trav.
Arbetet hade knappast märkts, men
givit anledning till en sällskaplighet utan
like. Man hade värmt händer och
hjärtan, mättats, druckit små rus, talat och
sjungit, skenbart på bekostnad av
stadens goda, men egentligen av fenomenet
Reissenhoff, så väl det verkliga som
fantasiens. Han behöll huvudet klart i
karusellen, grep in med saklighet i rätta
stunden, ledde det helas gång och njöt
dock lika fullt som någon av
ögonblicket. Hans nöje var till och med
dubbelt, ty midt under glädjen att handla
och lyckas fann han tid att bli intagen
av Minas behag.
Hos den starke och erfarne mannen
väckte känslan, ehuru häftig nog, en
ridderlighet, vari ingick lika mycken
dyrkan av den unga flickan som
medvetande om egen värdighet. Han såg på
henne som på något luftigt och skärt,
som knappt tålde röras, och som det
vore en gunst att få skydda. Hans
stämma blev lägre mot henne, och han
gjorde intet försök att erövra eller ens
vinna. Han tycktes ha nog av
förnöjelsen, att hon var till, och att han fick
se på.
Mina kände luften värmd av
beundran men icke mer; på fara tänkte hon
ej alls, och så blev hon täckare än
någonsin i en smått övermodig själv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
