Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
PER HALLSTRÖM
känsla. Så fann henne den tidigare ti
11-bedjaren, när han kom till orten och
indrogs i de sista festligheterna, och det
fattades bara denna eggelse för att den
unga kvinnans väsen skulle nå sin fulla
tjusningskraft.
För den veko Malmbergs alla
betänkligheter av självisk eller förkonstlad
art, men endast för att betona
skyggheten dess mera. På så sätt kom han
längre ifrån henne, ju hetare det blev
omkring dem. Om icke tillfälligheten
kommit till hjälp, skulle det icke ens
blivit en ansats till klarhet i deras
förhållande.
Men en kväll var det
ungdomsbjudning i Minas hem, och som det var
mycket varmt inne, tröttnade man på
dansen och höll till i trädgården. Man lekte
blindbock som en lämplig avsvalning,
och Mina var den som först fick duken
knuten om sina blossande kinder. Hon
trevade omkring på den halvrunda
sandplanen mellan syrenbuskarna, liksom
osynligt tjudrad, och sträckte hjälplöst
ut sina vita armar. Herrarna undveko
henne med avmätta rörelser, flickorna
flaxade och skreko förskräckta, och den
låga solen spann ett nät av strålar, vari
allting fångades, lyste till och släpptes
av. Då och då fick den blinda fatt på
någon, men gissade galet; ibland var
hon ända vid häcken och gav till ett
litet skrik vid beröringen med blad och
blomklasar, dem daggen börjat andas
på. De äldre, bland dem Reissenhoff,
stodo på tryggt håll och funno scenen
vacker och nätt.
För flickorna blev den spännande i
det ögonblick Malmberg var fången och
undersöktes. De hade sina aningar,
svagare eller starkare, och gjorde det mesta
möjliga av dem — gissade nu Mina rätt
var det en slags bekräftelse på dem och
ett tacksamt Uppslag till skämt. Det
var förresten lätt nog att känna igen
honom på en smula snörmakeri vid
axlarna och på rockens hela moderna snitt
som stramade i midjan, men ovanför var
elegant vid.
Men Mina hade tydligen icke ett
minne av dylika viktiga ting. Hon
kramade mycket snabbt och lätt det hon
fick tag i och sade sin gissning, som
var tokigare än någon förut, ty hon tog
fel på kön. Hon bar motgången med
stor sinnesro, sprang leende vidare och
hade mycket snart samma problem igen
att lösa. Nu stodo de ansikte mot
ansikte och dröjde länge så, han fullt
upptagen att betrakta ljusranden kring
hennes hår, de lustiga ändarna av bindeln,
som stucko fram bakom, och vad som
var bart av det rosiga ansiktet, hon
flämtande av farten med röda läppar
och vita tänder och en prägel av
redbart grubbel ända ut i fingerspetsarna.
Hon var icke hjälpt därmed och gissade
alldeles som sist.
Det blev till ett allmänt skratt och
sorl och rent av ett tumult, där den
räddaste vågade risken att bli fast. De
båda huvudpersonerna, stumma båda och
den ena blind, kände sig trots detta lika
väl underrättade om varann, som om
de fritt talat ut sitt innersta. Han
förstod, att detta var ett spel, att hon fann
det kärt att stå hos honom, bara hos
honom, att känna sommaren, ungdomen
och solen omkring dem, att utan ord,
fördolt för alla andra, få sagt: det
kommer av sig själv, vi finna varann jämt,
vi höra visst samman. Och hon visste,
att han förstod det, och efter det ändå
bara var lek, och efter bindeln dolde
kinderna, rodnade hon icke ens över sin
plötsliga och blott halvt medvetna
djärvhet.
Det blev ännu ett prov av, men nu
kunde det icke fortsättas längre, och
efter att ha trevat på rocken och med
en förstulen suck rätat ut armarna, ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
