Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
157
hörde på med överraskning och strax
efteråt med lugnt förakt.
»Ja, ja, så brukar det väl gå. Men jag
för min del vill se någon hos mig. Om
icke för annat komma de väl av nyfikenhet.
Den skall jag sörja för traktering åt.»
Hans beslut var icke att rubba. Han
gjorde genast upp listan för sällskapet
och åtog sig allt bestyr. Det fyllde flera
dagar och förde med sig en slags bister
uppsluppenhet, som var svår att lida för
Amina. Hon började misstänka att
festen betydde avsked, att den fruktade
resan stod för dörren, och hon frågade
om så var. Hans svar gav intet besked.
»Vem kan veta vad som blir
nödvändigt. Men var för din del lugn.
Man får pröva sig för först.»
På utsatt tid om kvällen var han klädd
med ovanlig omsorg och lyste av sitt
lättaste och bredaste lynne, medan han
tände ljusen överallt. Amina hade fått
pryda sig som till stor fest och möttes
av hans tacksamma beundran.
»Ser du», sade han, »nu tar du dig
åter något ut, och det bästa av allt, du
har fått färg igen. Apropos, jag har
ökat ut sällskapet. Jag bad den här
Malmberg komma med.»
»Det var något oväntat. Jag trodde,
du knappast kände honom.»
I tonen var ingenting annat än den
tillbörliga graden av förvåning, men
kinden blev märkbart blekare.
»Jo, jag gjorde hans bekantskap i
anledning av den lilla tjänsten, du minns,
och tyckte bra om honom. Man blir
tacksam för litet i dessa dagar, och här
var ett tillfälle. Jag bjöd honom
egentligen för dig. De andra får du icke
mycket av, och här var en gammal vän.
Han blir mest tillövers vid spelborden,
gissar jag. Så har du något.»
»Jag skulle aldrig tänkt ditåt.»
»Nej nej, men nu kommer han. Eller
också är det någon annan.»
Det rullade en droska på gatan,
och värden gick att taga emot. Han
hade ställt det så inbjudande som det
lät sig göra, luckorna öppna för alla
fönstren, så att ljuset strömmade ut,
och på den mörka gården några
marschaller, dem han själv iordninggjort.
Skenen fladdrade upp mot de svarta och
och dimvåta lindarna och mot himlen
som blev lägre över dem.
Droskorna följde tätt på varann,
fångade och släppta av det röda ljuset;
det ljöd tramp, pisksmällar och tillrop,
och Reissenhoff stod stor, munter och
högröstad på trappan. »Det gläder mig
att få visa er, hur vi ha det», sade han.
»Känner ni till stället förut? Här är
som på landet, långt från all oro och
sorg »
Det har händt något, tänkte gästerna.
— Han är ovanpå igen. — Han har
nog aldrig varit så illa däran, som det
såg ut. — Och de stego ur, förtröstande
på sin kväll och på hela
världsordningen.
Det var sju eller åtta herrar,
affärsmän, ett par fabrikanter och en
pensionerad kapten. När de kommo in med
sina höga hattar i handen och hälsade,
slog det Amina, att de icke voro ur
mannens förtroligaste och bästa
umgängeskrets. De voro tämligen till åren,
rödhyat folk, med smak för dryck och
spel, med starka ord, och ljudliga
stämmor, som blevo tafatt beslöjade inför
en dam. Ha vi redan sjunkit så, tänkte
hon, och hon berördes pinsamt av deras
artiga beröm för våningen. När de fyllt
sin första kavaljers plikt och makade sig
åt fönstren för att förstulet, som sig
borde, ställa hattarna där, iakttog hon
dem med en motvilja som växte utan
att hon visste varför.
»Ni se ut som om ni vore på
husauktion», sade Reissenhoff.
Det skrattade de överdrivet åt, desto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
