Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
PER HALLSTRÖM
mer befriade, som de verkligen ibland
haft sina tankar på den möjligheten.
Men för Amina kom ordet med dunkel
skräck. Desto mer gjorde det henne
godt att se ungdomsvännen, olik alla de
andra, helt tyst, men vänlig och tydligen
nöjd att få träffa henne. Även
Reissenhoff syntes särskilt belåten att se honom
där och inlade i sitt sätt det hjärtliga
och magnetiska intresse, varmed han
brukade göra sig säker om en erövring.
Förresten lämnade han dem snart åt
varandra och svepte alla sitt lynnes
resurser som en varm kappa om det övriga,
ännu litet förbryllade sällskapet. Det
dröjde då icke länge, innan stämningen
vid de båda whistborden nådde den
larmande och sorglösa uppsluppenhet
som tyckes fladdra högre genom
brytningen mot spelets spända allvar. För
en van iakttagare skulle kontrasten
mellan de två momenten denna kväll varit
påfallande. Men Amina fann ingenting
annat att anmärka, än att mannen
kanske drack något djupare än annars.
Då och då lyfte han blicken från
bordet mot henne och hennes sällskap.
Den stod ansträngt skarp över ljuslågorna,
men mildrades med en nick: »Ni ha
det inte långsamt? Äh nej, jag ser.
Åtminstone längta ni inte hit till oss. Vi
roa oss på vårt sätt, vi syndare.» —
Och omedelbart därpå kom någon
lustighet, som förtog det ironiska i uttrycken,
i fall kamraterna alls hade öra därför.
Vid första spelpaus var han hos de
två och föreslog otvunget en brorskål
med Malmberg. »Det borde ha gjorts
för längesedan, vid vårt bröllop, Amina,
icke sant?» Och han vädjade till dem
båda med ögonen lysande av dessa
minnen: »Där var du med, och du Amina,
du var också med.» Det lät
barnsligt komiskt, och de måste le, men
något tvunget. Han bytte ton så tvärt
som om han förgått sig, och såg bort
med plötslig likgiltighet. — »Emellertid
förvånar det mig mer, att finna er så
främmande för varann. Ni var väl
vänner förut.» Så kommo de att säga
förnamnen igen. »Mina», upprepade han
liksom förvånad, »ja visst, det var ju
du.» Och han lämnade dem och tog
vid, där han slutat.
Deras samtal blev trögare efter detta;
det passade icke längre till tilltalsorden
att hålla det i samma allmänna
konversationston. De gingo fram och sågo
på spelet.
»Ar det inte väl högt», frågade Amina.
Reissenhoff vände likgiltigt på
huvudet.
»Ah nej, och förresten jämnar det ut
sig lika bra så. Vi ha natten för oss.»
Det sista tyckte Amina icke om att
höra, och Malmberg iakttog, att lyckan
genomgående var värden emot.
Så kom supén. Den var mycket
riklig och tog hårdt på en dyrbar
gammal burgunder, som länge varit berömd
bland husets vänner. Det var i själva
verket de sista flaskorna som stodo kvar
vid kakelugnen efteråt.
»Nu dricka vi ingenting annat», sade
värden, »och nu skall jag ha revansch.
Men inte det här knåpgörat längre —
låt oss ha en liten landtlig hazard! Vad
säger ni om Hamburgerlotteri?»
De sade rätt mycket, men allt
mynnade ut i ett hjärtligt instämmande.
Man pustade över värmen och rev fram
sedelbuntarna ur fickan för att lätta sig
och på samma gång visa sitt manliga
överdåd. Några beredde sig i rusets
vårdslöshet att ta av sig i skjortärmarna,
men skrämdes tillbaka av Reissenhoffs
tillrättavisning. Scenen blev bullrande
som en auktion med sina bud och
överbud, tvister, triumfrop och dunkar i
bordet.
»Försök att få dem till något annat»,
bad Amina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
