Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
159
Malmberg gjorde så, men han blev
själv pressad med.
»Du har varit utanför hela tiden»,
ropade Reissenhoff, »låt nu se, vad du
har för hand.» Det var upphetsning i
hans blick och därbakom en underligt
häftig, nästan smärtsamt spänd förväntan.
Och de andra spelarna stirrade på
nykomlingen som på en misstänkt, en spion
eller Gud vet vad för oärligt.
»Gärna för mig, vad det angår. Men
din fru var orolig.»
»Åh, hon tänker på mig? Onödigt
bekymmer. Se så, gör ett bud.»
Malmberg följde uppmaningen och
vann.
»Se där! Jag tänkte det. Lyckan
tycker om nytt folk. Idel förträfflighet
med dem, ingenting nött och tungt.
Passa nu på stunden. Man vet aldrig,
när den kommer, ännu mindre när den
går.»
»Jag skulle föredra att sluta genast.
Värdinnan blir inte lugnare, om hennes
bud blir kvar här.»
»Nå försiktighet är också en dygd.
Farväl då så länge. Natten är lång
ännu.»
Malmberg var obehagligt berörd och
ville gä. Men Amina bleknade vid
första ord därom.
»Här är sig inte likt», sade hon. »Jag
känner inte igen Felix. Han måtte ha
haft nya motgångar. Jag är så rädd.»
Så stannade han, och utan att locka
förtroendet vidare, var han hemligt glad
över att det gjorts till honom. Han
fann inga starka tröstegrunder, men
deras samtal blev dock otvungnare och
kom snart in på andra spår. Bäst det
var, rörde det de gamla minnena. Amina
fick glans och liv över sig, och hennes
skratt blev friskt som då.
Mannen lyfte huvudet, lyssnade och
såg.
Med ens stod han upp så plötsligt,
att spelets avbröts, och alla rycktes med
av rörelsen.
»Nu har jag inte en sedel kvar»,
ropade han. »Men det skall inte hindra. Än
har jag några värden — kom med och se »
»Ja visst, här finns fullt upp » —
Och de sågo sig uppsluppet omkring
på ljusen, möblerna och Amina i sitt
vackra siden.
»Inte här, ni blodsugare, här är
ingenting för er, se’n ni ätit. Men kom
ut med mig och gör upp, så in igen
och fortsätt.»
Det var som ett äventyr, och alla
voro karlar att finna det lustigt och
naturligt. Hela skaran var efter honom
som vilda och klumpiga pojkar.
Amina sprang till ett av gårdsfönstren
och såg skuggorna tumla och halka i
vätan mellan de flämtande marschallerna.
Reissenhoff ryckte en av dem ur marken
och bar den högt som en fackla. Han
var jättelik och skrämmande, och efter
den växande lågan slingrade tåget mörkt
över planen mot förrådsbodarna. Det
var som om de ämnade sticka eld på
dem. Kaptenen hänfördes av denna
tanke och bröt ut i en krigsmansvisa,
så godt han mindes den:
Den svenska soldaten, han älskar sitt land
Och följer dit faran månde ropa
Han fruktar sig icke för eld och rök och brand
Och tiotusen ryssar tillhopa.
Hans gälla och sötaktiga tenor ljöd
grotteskt heroisk i det fantastiska
uppträdet. In till Amina bar den tydligt
kraftorden, och skrattet efteråt gjorde
den hemskare.
»Gud i himlen», kved hon, »vad
tänker han göra? Jag har anat något
förfärligt allt från början.»
»Han låser upp boddörren. Har
han något där?»
»Där står en del möbler, som blev
över.»
»Då är det dem han vill visa för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
