Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
PER HALLSTRÖM
spela på dem. Nu är ingen tid för
invändningar, men naturligtvis tar ingen
ut sådan skuld.»
»Detsamma med det, men jag
förstår honom inte. Nyligen sade han,
vi skulle fara bort. Skall det ske så
här? Är det uppbrottet?»
Hon brast i gråt, och tankar, dem
hon aldrig förr gjort klara, bröto fram
i barnsligt hjälplösa ord:
»Vem skulle ha anat. Vad vet man
någonsin om vad någonting blir till?
Så låter man sig ledas. Och nu! —
Men jag har mig själv att skylla, o Gud,
som det är!»
Han förstod henne godt, trots
förvirringen i orden, och fattade även, att
han själv onämnd var med. Han grep
hennes våta händer.
»Försök- att vara lugn, Mina. Ingen
seen nu, midt i detta. Alla ha sitt
att bära. Det var väl, att jag var här,
och nu går jag inte, förr än här blivit
lugnt, och han har sin fattning igen.»
Det var henne en stor lättnad, ja,
det var liksom ett skydd mot allt hot
som fanns. Hon kvävde tårarna, och
i en plötsligt återvaknad vana från
barnaåren skedde det med ett rörande leende
och ett glitter i blicken, som hon icke
visste av. Allt vad han en gång känt
för henne fyllde hans hjärta på nytt,
men starkare, som det tycktes, lugnare
och större, därför att han nu var man,
och för att allt själviskt var borta.
»Jag är gruvligt trött. Det är nästan,
som om jag kunde sova. Jag går in
till mig.»
»Ja, det är bra. Men först dröja
vi här vid fönstret, tills de komma
igen.»
Det varade icke länge. När
Reis-senhoff lyst omkring på de dammiga
sakerna, strök han sig om pannan.
»Så här ser ut, så det ter sig, som
man levat med genom år! Nå, ni ser
att det finns. Listan har jag i huvudet.
Så gå vi tillbaka.»
Han spejade genast mot huset och
styrde rätt emot de två i fönstret. När
han var framme lyfte han facklan till
jämnhöjd med deras ansikten och såg
spänt på dem. Under honom skrattade
flocken förtjust åt det nya upptåget,
fast utan att få mening i det. Men
kaptenen, som nu var inne i en ny
föreställning, ropade: brudparet fram!
Det var icke illa funnet, tyckte alla,
ty så tog scenen sig ut. Men
Reis-senhoff sträckte ut sin vänstra arm och
slog honom till marken utan att se
ditåt. Kaptenen rullade om i en pöl
av regnvatten under egna svordomar
och de andras godmodiga bifallsrop.
Reissenhoff gav icke akt på någotdera,
han stod som förut och såg upp;
därefter lät han facklan falla efter i det
våta.
»Så kom då — åh har du fallit
omkull? Då stiger man upp och torkar
av sig. In och fortsätt!»
Han kom alldeles lugn och nickade
sitt tysta bifall till Aminas förslag att
vila. De andra hade av nattluften fått
ruset färdigt. Men det var ett
saktmodigt rus, till och med hos kaptenen,
som torkades med servietter och fick
behålla en kring huvudet. De hade haft
roligt, och nu voro de ivriga att vinna,
vad de fångat en skymt av, men de
blandade ihop det för sig. Reissenhoff
redde ut allt klart, värderade, skrev
anvisningar på blad ur sin fickbok och
samlade dem i hög på bordet.
Han förlorade i ett och tycktes nöjd
över det, bara det gick fort. Han höll
tonen mera dämpad än förut, fast
besinningen omkring honom var mindre.
Man blev till slut missnöjd över detta
tyranni. En och annan började gäspa,
och andra stirrade barskt mot ljusen,
som om de där sökte besked, varför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
