Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
185
det inte mer var roligt. Kaptenen ville
bryta upp.
Värden gjorde inga invändningar.
»Men först sista slumpen», sade han,
och nu följde han kortens gång med
nästan ängslig vakenhet. Lyckan var
honom åter emot, och då började han
le igen.
»Nu bara ett! Sista vinet.»
Han hällde i med säker hand,
skålade med sin gamla hjärtlighet och
återvann så allas känslor, prövade färgen
mot den glittrande ljuskronan, smaken
med gommen ooh drack i botten. Alla
gjorde som han och väntade på ett
muntert ord. Men han gick tyst till fönstret,
öppnade det och kastade sitt glas på
den mörka gatan.
»Du bär dig så högtidligt åt», lallade
gästerna. »Vi skulle väl ha varit med
om det där, och så skulle du sagt, vad det
gällde.»
»Kanske det. Förlåt. Nu är det
för sent. Allt är slut, och därnere stod
det droskor, tror jag, vem vet se’n
när.»
Därmed tog han vänligt avsked och
sände av dem i grupper, som det
passade för bostadsort och förmåga att reda
sig. Men till Malmberg sade han: »Dröj
ännu en stund. Jag brukar sluta med
en écarté för att lugna huvudet till natten.
Bara helt kort — jag har inte heller
träffat dig riktigt. Du får inte säga
nej.»
»Men din fru skulle sova och blir
kanske störd.»
»Vi ska vara tysta. Där är hon
förresten uppe än.»
Hon kom i dörren, blek efter sin
stund av tankar, men mycket vacker i
det underligt stillnade ljuset.
»Sätt dig här.» — Han röjde av
bordet och valde sin plats, så att han
kunde betrakta henne, medan han
blandade korten.
11 — Ord och Bild, 26:e årg.
»Åh, säg, varför drev du det så
långt?»
»Ja varför? Vem vet sådant så noga,
och vem vet, vad allt blir godt. för?
Nu ser du mig spela det sista partiet.
Sedan är det ingenting att ta.»
Det var som ett slags löfte, en
avbön, men utan riktig trygghet i.
Malmberg tyckte illa om att det ännu skulle
vara frågan om insats — från en
utplundrad man.
»Jag fattade inte, att det skulle gälla
något. Vad då?»
»Ingenting att oroas för. Vinner du,
får du veta. Skall inan spela, måste
man dock sätta in.»
Han delade ut korten vant och lugnt
med en knappt skönjbar darrning av
händerna och spelade med samma
pinsamt spända självbehärskning. Då och
då såg han på hustrun, än tankfullt och
drömmande, än skarpt iakttagande, än
med beundran såsom på något alldeles
nytt. När partiet var slut och förlorat,
andades han tungt och långt.
»Det gick som det skulle. Det har
burit länge därhän.»
»Vad har du så förlorat», frågade
Amina ängsligt.
»Egentligen ingenting, ty ingenting
var kvar.» Han väode sig till
motspelaren: »Men du har ändå vunnit något.
Du har rätt att veta vad, hur barnsligt
det låter.» -— Han log ett skamset
leende, men det nådde icke upp till den
mörka och fasta blicken.
»Jag satte upp resten av min lycka
mot din. Ojämnt spel och knappast
ärligt, men nu kan det vara detsamma.»
»Vad menar du?»
»Ja, om sådant skulle ju inte talas.
Man brukar dra ut på tiden och låta
såret bli värre, men jag tycker om raskt
besked. Det som skall av bör slitas och
inte nötas. Det första spelet var en
dumhet — vad hade det hjälpt mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
