Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
PER HALLSTRÖM
att vinna? Men jag ville veta, om det
var förgjort, eller ej. Det var inte just
planlagt, det kom av vad jag såg.»
Amina mindes alla hans blickar och
anade dunkelt. »Vad då», viskade hon.
»Du kunde glömma av allt, du log mot
vår vän här, som jag aldrig sett dig le.
Du hade gråtit, men blivit trygg igen
för ett ord som aldrig för mina. Det såg
jag i första blicken därutifrån. Honom
hade jag klar förut, men dig, vad visste
jag om dig?»
Han såg ned på bordets kastade kort
och stannade vid klöver dam med
plötsligt intresse. »Vad vet jag om dig, mer
än om Argine här? Vem var han?
Det måste jag ha undrat på någon gång,
så mycket som vi haft att göra med
varann, men intet besked har jag fått.
Så är det här i världen. Vad har man
reda på?»
Fastän Amina visste, att det var
sant, som han sagt om henne, och nu
själv förstod vad det betydde, var det
en förolämpning mot hennes kvinnlighet
att bli blottad så och just inför den,
som minst borde hört det. Hon rodnade
av harm.
»Det föll inte ett ord mellan oss,
som inte du kunde ha hört.»
Men all kyla var borta ur hans fasta
och lugna ton.
»Nej, nej, så pass känner jag dig
och honom också. Ni skulle skilts igen,
utan att komma över det halva steget,
även om jag tog mitt fullt ut. Vad var
• det vunnet med det?» Och nu flammade
blicken till över en summa av lidande,
en plötsligt insedd oförrätt. »Jag vet
vad jag talar om, jag har prövat vad
sådant är värdt. Jag har varit varm, men
ingenting smält. Det har hålkat ur
marken under mig, det har tagit lyckan av
mig. Ingen förstår sådant. Man tror,
det kommer av yttre ting, men vad förmå
de, om man själv är hel, utan bräcka för
fienden att slippa in? Då är man
okuvlig; det finns inte godt om sådana i
världen.»
Hon förstod blott, att han gav henne
skuld för sitt nederlag, och hon brast i
gråt.
»Har jag? Vad har jag gjort dig?»
»Ingenting. Det var just det jag
sade.» — Hans stämma var åter fullt
behärskad. — »Och vad hade jag för
rätt att rycka dig in i mitt? Men nu
skall ingen tänka på det mer. Nu far
jag bort.»
»Nu, så oförberedt! Jag trodde, du
skulle gett mig tid . . .»
»Du skall inte vara med — det är
just det, som har avgjorts nyss — och du
skall inte höra av mig mer. Du blir fri
i ett enda grepp, och det är nog bäst för
dig, hur brutalt det tycks. Det är
säkert bäst för mig. Nu har jag liksom
farten inne. Som vi tre sitta nu,
komma icke heller lätt människor tillsammans,
hur nödvändigt det än må vara för dem
att tala ut.»
De sista orden verkade underligt starkt
och lugnt. Alla kände lika och ingen
hade behov av ord. Det stora, stilla
rummet var som en värld för sig, och
ljusen i kronan och stakar brunno som
stumma, klara tankar. Reisenhoff lekte
förstrött med korten, såg på de brokiga
tecknen som i en ödets hemlighetsfulla
och naiva skrift och mötte dessemellan
de andras ögon. Även hustruns voro
nu högtidligt fasta.
»Se», sade han, »hur det reds ut,
när det får samla sig. Nu, förstå ni,
att jag har rätt. Icke sant?» — Och
han vände sig till medtävlaren. »Jag
har ju icke tagit fel i något?»
»Nej, och nu bör jag gå först.»
»Du bör gå först, ja. Eller kanske,
kanske Amina. Så säger jag lättare farväl.»
Och han räckte ut handen. Hon
grep den häftigt med båda sina, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
