Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hiawathas giljarfärd. Ur »The song of Hiawatha». Av Henry W. Longfellow. I svensk översättning av Björn Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 io
HENRY W. LONGFELLOW
sin prägel alltigenom amerikansk. Dess
stora poetiska värde härflyter ej blott ur
de välljudande jamberna utan ock ur den
säregna stämningen, framkallad genom de
betagande naturskildringarna och det
framträdande starka sambandet mellan människa
och natur. De talrika upprepningarna —
ett slags rim, om man så vill — öka
diktens egendomliga prägel.
Sången om Hiawatha har såsom »den
indianska eddan» åt forskaren av
urinnevånarnas liv och plägseder räddat en rik
skatt av myter, legender och sägner. Åt
indianerna har den bevarat ett viktigt
kulturarv, och Ojibwaystammen, till vilken
handlingen är förlagd, är ofantligt stolt
över dessa fornsägner, som skaldens verk
odödliggjort. Under en lång följd av år
ha scener ur dikten uppförts av
Ojibway-indianer på en skogklädd udde i Michigan.
(Bilden å sid. 213 är tagen efter en
fotografi av en av dessa scener [fotografien ur
eng. uppl., tr. av G. G. Harrop &
Company, London 1912].)
Bland Longfellows verk intager Sången
om Hiawatha, ehuru av skalden betraktat
som det förnämsta, icke hedersplatsen.
Denna tillkommer »Evangeline, A Tale of
Acadie», (1847), ett epos vari Longfellows
mästerskap i fråga om skildringen av
människor och natur kanske skarpast gör
sig gällande. Jämte denna dikt må
nämnas »The golden Legend» (1851). Dessa
tre äro Longfellows enda större diktverk.
Sången om Hiawatha innehåller i
korthet följande. Profeten Hiawatha sändes
av »Den Store Anden» för att bringa
sämja mellan de tvistande indianerna och
höja deras sedliga nivå. Under ett liv,
fyllt av mödor och försakelser, arbetar
Hiawatha, stödd av två trogna vänner, på
att göra sitt folk lyckligt. Själv finner han
lyckan i den lika ädla som fagra Minnehaha,
Laughing Water. Men snart bortryckes
hon av den hungersnöd, som övergår
landet. Hiawatha blir tyst och grubblande;
i visioner erfar han sitt folks kommande
öden och ser det trängas undan av de
vita. Han delgiver stammen sina onda
aningar, men när sedan en vit missionär
med sitt följe nalkas, ber han likvisst sitt
folk räcka dem »hjärtats högra hand till
vänskap». Och när de vita väl blivit
hälsade såsom bröder, bjuder Hiawatha sitt
folk farväl. Så styr han »in the purple
clouds of Sunset» ut på de stora,
glittrande vattnen hän mot »De Sällas ljuva
öar».
Personerna i dikten växla oupphörligt
roller, äro i ena ögonblicket gudar, i det
andra stjärnor, i det tredje vindar. Och
avståndet i tid och rum framträder ofta i
underligt perspektiv. Men sådana små
oegentligheter tillhöra sagan, och i sig
själv är dikten en blandning mellan saga
och verklighet av den mest tjusande kraft.
»Vad som strängen är för bågen,
det är kvinnan ock för mannen.
Fast han böjer sig, hon lyder,
fast han drages, hon dock följer;
ingendera ensam nyttig.»
Så den unge Hiawatha
sade, grubblande, inom sig,
fylld av många känslors virrvarr,
fylld av längtan, hopp och fruktan,
drömmande om Minnehaha,
om den ljuva Vattnets Pärlskratt
i Dakotens vida rike.
»Välj en hustru ibland stammen!
varnande Nokomis rådde;
»gå ej östvart, gå ej västvart
för en kvinna, vi ej känna!
Liksom elden uppå härden
är en grannes enkla dotter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
