Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny finländsk litteratur. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
JOHN LANDQUIST
trädaren för en behärskad och beskuggad
manlighet, som hatar diktens fega isolering
från livet; och han frambar redan tidigt
sin representativa stridsförklaring i rader
som dessa (Ny tid, 1903):
Jag lärt mig sedan länge hata orden
och älska livet. Lutad tätt mot jorden
jag låg. Mitt väsen sög dess starka must.
Så sänkte ödet mörker kring vår kust,
och nu jag lärt att dubbelt hata orden.
I det ögonblick denna förklaring
utfärdades innebar den väl närmast ett avsked
från dikten av en man, som kände sig
manad att inträda som deltagare i sin
nationella samtids kulturkamp. Men kritiskt
sinnelag, enkelhet och sanning utmärka även
en neutral finsk litteratur. Den må i
motiv och uttryck i stort sett vara fattigare än
den svenska, men den är i tanke och stil
klar, hård, blank. Hur knapp, vass,
egentlig är ej Mikael Lybecks prosa vare sig i
hans dramer eller romaner; känslor,
karaktärer, föremil avteckna sig där i en klar
dager, från vilken alla illusionens dunster
avlägsnats. Och Finlands unga
novellförfattare skriva en förträfflig svenska. Om
den lyriska tonen är övervägande även i vår
prosalitteratur, så verka de åter bestämt
in-tellektualistiska. Det är betecknande att av
1890-talets litteratur har särskilt just den
intellektualistiska och skeptiska, såsom en
Hjalmar Söderbergs, utövat inflytande på
dem. Dat vore inte riktigt att betrakta
denna skepsis som bevis på tadelvärdt
lättsinne. Tryckta tider och förhållanden
förtränga känslolivet; pessimism, skepsis, även
njutningsfilosofi äro trotsattityder mottrycket.
Finsk kritik har emellertid klagat över
motivens obetydlighet och den skeptiska
stämningen hos de yngre
Hälsingfors-skildrarna. Vare sig de tagit klandret ad
notam eller snarare känt krafter växa,
förete deras senaste böcker en i viss mån
annan karaktär. Det kritiska sinnelaget är
väl detsamma, men i stället för att skildra
överklassens eller studentungdomens erotiska
och andra äventyr ha de vändt sin blick mot
arbetets eller handlingens människor. Runar
Schildt, som slog igenom med sina eleganta
satiriska noveller Den segrande Eros och
Asmodeus, uppenbarar sig i sin bonderoman
Regnbågen som en framstående
karaktärsskildrare, och Ture Janson, tidigare bekant
för sina vassa Hälsingforsskisser, visar i
den nya romanen De ensamma svenskarna
en knappast väntad inbillningens och syftets
energi.
Arvid Mörnes lyrik har haft flera
skeden. Hans skärgårdsdikter i
tjuguårs-åldern uppenbarade en friluftsmänniskas
hängivenhet och sinnlighet i uppfattning,
men samtidigt röjde han att han också
hade en vilja, som inne i människolivets
böljande sociala strid ämnade pröva duster
för sina ideal. En dristig och
förhopp-ningsfylld melodi fyllde denna
ungdomslyrik, som kulminerade i de präktiga
arbe-tardikterna i samlingen Ny Tid. Så följde
åtskilliga års tystnad. Den diktsamling
Döda år, som omsider 1910 framträdde,
visade en förstämd man. Den gav uttryck åt
en personlig sorg och därjämte åt
besvikelse över resultatet av det kulturarbete,
åt vilket skalden vigt sina krafter: hat och
förstockelse hade mött, ringa framgång lyst,
och om kampen ännu fortgick såsom
nödvändig, kände han ej mer hoppets eld. En
grå stiltje låg över denna bok. Man tyckte
sig märka, att förstämningen här och
var även satt märken i tyngd i
framställning eller oorganisk hopning av bilder,
knappast förenade genom blixten ur en
självviss inbillnings logik.
Men de sista samlingarna Skärgårdens
vår och Sommarnatten visa, att Mörne vid
ny jämvikt återfunnit diktens land. Han
glädjes som förr åt sin nyländska skärgårds
kobbar och sol och hav och fågelvärld;
och det ligger nu en manlig ro över denna
hembygdskärlek. Men lika mycket som
själva naturen gäller den den svenska
fiskar- och bondebefolkning, som sedan
urminnes tid bebott denna kust. Han
berättar sagor ur dess förgångna, han
skildrar den böjda och fårade fiskaren och låter
honom berätta om sin brottning med
elementen och sin instinktiva kärlek till det
hårda yrket, eller han besjunger bondfiolens
melodi, »en av de halvt förglömda, muntra,
gamla», som kan samla bygden till dans
i den ljusa natten; och när någon odlingens
minnesfest i denna trakt äger rum, kan han
fira den med en dikt såsom denna om
»Bondenamnet»:
Många vårar blommade i mangårdsns trän,
många höstar strödde frost på bladen,
många släkten sjönko i mullens vila hän,
den växte lång, den vita gravkorsraden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
