Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny finländsk litteratur. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY FINLÄNDSK LITTERATUR
333
Så var ändtligt gärningen, den väldiga, gjord!
På vita sädestegar lyste halmen,
och kvarnen mol sin rika mäld till bröd på bondens
bord
i låga, röda gården under almen.
De stredo hårda strider, de buro tunga ok,
de kärva ättemödrar och fäder,
och ingen maler deras verk och namn i hävdens bok
och ingen vördar deras vilostäder.
Men som en enkel minnessten på hedens krigargrift
om härars offerdöd får vittne bära,
så lever genom tiderna de glömdas bedrift
med glans av bragd i bondenamnets ära.
Den rikssvenske skald Mörne i sin
läggning närmast kan påminna om är Karlfeldt.
Liksom denne är han en hembygdens och
minnenas sångare, hans naturlyrik är mättad
med en liknande saklig kunskap om
hemtraktens flora och fauna, hans lynne har en
besläktad manlighet. Men denna jämförelse
är också ägnad att just belysa den ovan
antydda olikheten mellan svenskt och
finländskt poetlynne. Det festliga och slösande
sorglösa, dét dityrambiska i Karlfeldts lyrik
frångår Mörne. Vad än av slit och
besvikelser Karlfeldts ungkarl prövat, så är en
förutsättning, honom omedveten, för allt hans
framträdande en visshet om frihet och ro:
han är, hur vidt han vandrar, en fri
medborgare i ett fritt land, och denna egenskap,
stommen i hans karaktär, är honom så
naturlig att han aldrig tänker däröver. Man
förnimmer åter i Mörnes naturlyrik ett dolt
bekymmer även när sommarhimlen tindrar
molnlös över den bygd han firar. Den
urgamla nyländska bonde- och fiskarstam, som
han besjunger, är hotad i sin fortvaro. Man
känner i Mörnes dikt, om ock sällan direkt
uttryckt, en stridsställning, inneslutande
förnimmelse av det framtidas ovisshet. Minnet
av bondefädernas bedrift formar sig gärna
till en maning åt sönerna, såsom det heter
i slutstrofen till dikten Gårdarna på Edet:
Ödena drogo, likt vädren,
bittra och blida vårt skärland förbi.
Gärningen skapad av fädren
trygge för sönerna vi!
Gårdarna stånda på Edet, där dyningen brusar.
Men detta att denna hembygdslyrik
gömmer en uppgift, en foidran, ger den å andra
sidan en meningsfullhet och en kärna som
den lyrik, som är ett uttryck för naturliga
känslor, men till ingenting förpliktar, icke
alltid äger.
Den konstnärliga bestämdhet, med vil-
Foto, Atelier Regina.
ARVID MÖRNE.
ken Mörne återger bilderna av sin nyländska
hembygds landskap och folk, förstärker detta
intryck av fakticitet och äkthet. Det finns
intet svävande i denna lyrik. Läsaren
skådar klart som med egna sinnen hans
diktnings finska skärgård i junimorgonens
tindrande dager ut mot havets gråa skär och
fiskare som återvända med sin
strömmingsfångst eller den »majblå insjöstråten» mellan
granskogsåsarna och midsommarens flora
på ängen, ljus och brokig som sagobokens
bilder. Som ett prov på den finska
naturstämning Mörne fulländat kan tolka må
anföras titeldikten Sommarnatten:
Herdarna sova på heden. Hjorden sover också
kring brunnen, vars svarta stängel står höjd mot
det dunklande blå.
Den stora aftonstjärnan, som älskande kalla vid
namn,
sin glimmande fägring lögar i det fångna vattnets
famn.
Från sommarnattens himmel gå budskap till bidande
jord,
för visa att kvädas i löner, iör sköna att viskas i ord.
Som daggen hugsvalar heden, tills den glittrar
fjärran och när,
de trösta allt cdesbundet, allt stumt som i världen är.
Detta drag av vilja och detta
medle-vande i en stridande samtid, som ger ett rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
