Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det tyska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
CARL G. LAURIN
MARIA C ARM I SOM MADONNAN
I DAS MIRAKEL.
och snyftar: ’Ack, människor, människor!
Ack vad jag tycker det är synd om er.’»
I det som nämndes fullkomliga
samspelet skulle man främst vilja glädja sig åt
Paul Biensfeldts alkoholistiske skådespelare,
kanske mest gripande i det ögonblick, då han
hade glömt sin älsklingsdikt, sitt
paradnummer. Även Lucie Höflich—Natascha, den
hederliga flickan, som stred mot sin
kärlek till tjuven Waskja, bör framhållas. Hon
var särskilt rörande vid det tillfälle, då
hennes hjärta men icke hennes förstånd
besegrades av den för en gångs skull
energiske älskaren.
Jag blev hindrad att se både
Haupt-manns Rose Bernd och Kotzebues Die
Kleinstädter. Den senare pjäsens stiliserade
groteska komik berömdes mycket av de
kräsne, och Lucie Höflich lär i det första
stycket, vars nedslående naturalistiska
tröstlöshet jag för ett par år sedan konstaterade
på Deutsches Teater i Berlin, ha varit
gripande. Skådespelet innehåller starka
saker och sorgliga händelser och har en
hårdhänt vederhäftighet.
Då Reinhardt var här med sin trupp
första gången våren 1911, spelade han Kung
Oidipus på Cirkus på Djurgården.
Rein-hardts uppfinningsrika hjärna och
diktatoriska lynne gläder sig åt att få utrymme, att
få sätta i gång massor. Liksom Napoleon
beklagade sig, att Europa vore för litet
för den högre strategien, så vill Reinhardt
ha en kolossal teater eller — det är mig
obekant, huruvida Napoleon också ville
ha en hydda — en mycket liten teater.
Carl Vollmoeller, författaren till Das
Mirakel, har förklarat, att orden äro
onödiga i ett drama och att »i framtiden
pantomimen torde komma att undantränga etc».
Alltså: teatern bör spelas för några få, så
att rösten ej behöfver höjas, minspelet ej
forceras, teatern måste bli intim. Eller:
teatern är till hela sitt ursprung en social
företeelse, den grekiska teatern, enorm,
ofantlig; var till för alla medborgarna, och
det kristna medeltida mysteriet spelades i
domkyrkan eller på en seen af väldiga mått,
där massorna fingo plats att röra sig för
en masspublik. Det stiliserade,
överindividuella, som ligger i protagonisternas
högtidliga rörelser, eller i senare tiders
balletter, det hemska och vällustiga
uttrycket i kvinnornas dansande åtbörder fattas
äfven på långt håll. Ordet behöfves icke.
Eller också säger man: Om någon sats
är sanning i dramatiken och har absolut
giltighet, så är det »I begynnelsen var
ordet». Ordet är det enda väsentliga.
Antikens skådespelare hade tragiska
och komiska masker, alltså ingen mimik.
Man kan gå längre och låta skådespelarna
ha svarta och likadana masker och ändå
längre — varför ej låta dem spela i
skymning eller kanske ännu hellre i
fullkomligt mörker.. På rösten skiljer man
skådespelarna. Man lyssnar bäst i mörkret, och
författarens ord kommer då bäst fram.
Personligen skulle jag vilja komma med
ett ytterligt originellt förslag. Man uppför
en byggnad, ett mellanting mellan en liten
teater och en teater av cirkus- och
domkyrkodimensioner. Den bör rymma
omkring ettusen personer, ha en stor parkett
och många men ej för djupa rader. På
scenen lägges det vikt på att hvarje ord
höres och att plastiken med sköna och
naturliga rörelser blir lika vårdad som
talet. Vore det ej en idé med denna ej
alltför lilla, ej alltför stora lokal, med samma
kult för orden och gesten, med dyrare och
billigare platser, en salong, men offentlig,
inför hvilken man på scenen uppför god
gammal och ny dramatik och har det
mörkt i salongen under föreställningarna,
så att man väl ser vad som försiggår på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
