Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kring Lutherminnet. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING LUTHERMINNET
555
på den jordiska stranden genom ett
gudomligt under. Det enda Kristus spridde ljus
över, var enligt Luther, hur människan
måtte kunna rädda sig undan världen och
dess väsen.
Allt detta drager med sig, att det ej är till
romantiken eller Hegel vi skola vända oss, om
vi vilja möta verkliga fortbildare av det
väsentligt Lutherska. Långt närmare Luther
i den totala synen på världen som en
skrämmande mörk gåta står då Kant.
I sitt emfatiska betonande av att den
Lutherska trons nerv var kampen mot
moralen har emellertid Ricarda Huch trätfat
ett tvivelsutan direkt väsentligt drag.
Hennes Lutherboks betydelse ligger i icke ringa
mån i att hon återinsätter Luthers kamp
mot moralen på den centrala plats, den
hade i dennes tro. Icke minst inom den
konfessionella Lutheranismen har man gärna
velat glömma, avtrubba eller bortförklara
detta faktum och utbytt synnerligen
kärvänliga ögonkast med den av Luther
bekämpade moralavguden. I den resoluta
kampen mot moralen ligger likväl en god
del av Luthers betydelse. Det värdefulla
hos Luther konstitueras, för att tala med
James, av »hans upptäckt av ett liv, i vars
ljus alla naturligt funderade, allmänt
omfattade moraliska värden och
förträffligheter, liksom vår karaktärs självskydd
framträder såsom något ytterst barnsligt. Luther
såg, att blott ett ärligt uppgivande av vår
stolthet och moraliska självförnöjsamhet och
släppande av vår förhoppning om att av
egen kraft kunna bliva goda öppnar porten
till världens inre djup».
I ord, som andas samma djupa
beundran oeh tacksamhet som James’, vänder
Ricarda Huch i sin bok gång på gång
åter till denna Luthers kamp mot moralen.
1 denna kamp, eller rättare i den djupa
insikt i livets väsen, som drev Luther till
denna kamp, ser hon det eviga värdet i
Luthers verk.
Vi få emellertid ej, även om Ricarda Huch
ej fäster vår uppmärksamhet därpå,
glömma, att Luthers proklamerande av att det
är tron allena som frälsar, i förening med
hans från avund och ressentiment icke fria
misstro mot katolicismens aristokratiska
helgontyper, föranledde honom att till de
gärningar och goda verk, som icke äro
behövliga för frälsningen, även räkna den
aktiva omedelbara kärleken. Hans kamp
emot moralen kom därför icke blott att
gälla den lagiska rättfärdighetsetiken med
dess sjävförnöjdhet, kampställning och stolta
förnuftsförtröstan, utan jämväl kärleksetiken,
sådan den framträder hos t. ex. den helige
Frans. Härigenom fick den Lutherska
from-hetstypen något fattigt, passivt och inom
sig slutet, något av insulär individualism och
självförnöjt kretsande kring det egna jaget.
Den fick en utpräglad böjelse för att, låtande
världen ha sin gång, inskränka människans
ansvar till att blott sörja för sin egen själs
frälsning. För den Fransiskanska
kärleksetikens djupa känsla av människosläktets
levande solidaritet och solidariska ansvar
fanns hos den Lutherska fromhetstypen
intet gehör. Allt drag som medverkat till
den Lutherska fromhetstypens
förborgerligande och gjort den så lätt att utnyttja av
makter och krafter, som hänsynslöst
fullföljt mål, vilka äro direkt irreligiösa.
Detta har Ricarda Huch i sin
framställning knappast öga för — orsaken
härtill är jag emellertid ej här i tillfälle att
gå in på, utan måste lämna Ricarda Huchs
tankerika Lutherbok, även om en hel del
kunde vara att tillägga.
* £
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
