Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arthur Schopenhauers filosofi. Några grunddrag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 4
JOHN GUSTAVSON
värld, härleder sig ur vårt eget
medvetandes organisation.
Kant hade nu visserligen aldrig lärt,
att sinnevärlden ar uteslutande
föreställning, ty enligt hans mening måste två
faktorer — tinget i sig och »das Bewusstsein
überhaupt» vara med i spelet för att
sinnevärlden skall uppstå. Tinget i sig
uppträder i den Kantska filosofin närmast som
blott gränsbegrepp. Kant ansåg emellertid,
att vi för att förklara förnimmelserna, i
vilka han såg något »schlechthin gegeben»,
måste gripa till tinget i sig. Detta är
enligt Kant orsak till förnimmelserna.
Men häri ligger enligt Schopenhauer
Kants stora misstag. I den Kantska läran
om tinget i sig som orsak till
förnimmelserna ser han ett jättestort missfoster.
Förnimmelserna äro, betonar han, alltigenom
subjektiva, blotta organförändringar; för
att förklara dem behöva vi således ej gripa
till något absolut objekt. För övrigt gör
Kant, då han inför tinget i sig såsom
orsak, skillnaden mellan ting i sig och
fenomen fullkomligt illusorisk. Själv hade
Kant nämligen understrukit, att rum, tid
och kausalitet icke kunna tillämpas på tinget
i sig, att de former medelst vilka vi
orientera oss inom tillvaron icke kunna
användas »um das Dasey?i selbst abzuleiten und
zu erklären». Varje förändring har sin
orsak, och denna orsak måste i sin tur
vara en förändring, och så in infinitum.
Kausaliteten tjänar blott att kedja
förändring till förändring, men den hjälper oss
ej att få något grepp på den kraft, som
ligger till grund för och manifesterar sig i
alla förändringar. Funnes ej denna kraft,
då funnes intet att tillämpa kausalitetslagen
på, men denna kraft — tinget i sig — är
ej själv orsak; vore den det, då skulle den
själv vara en blott och bar förändring och
således underkastad tiden, vilket direkt
strider mot Kants egen tydliga utsago.
Schopenhauer stryker således den av
subjektet fullkomligt oberoende faktor, Kant
trott sig behöva för att kunna förklara
sinnevärldens uppkomst och gestaltning.
Då återstår således endast den subjektiva
faktorn. Sinnevärlden blir helt subjektiv,
blir alltigenom vår föreställning. Den blir
en dikt, som vi dikta, en dröm, vi drömma
på grundval av våra organförnimmelser
och med den tillräckliga grundens lag
såsom genomgående kompositionsprincip.
Vår åskådliga sinnevärld är, menar
Schopenhauer, indränkt med intellektualitet; den
är ingalunda omedelbart given utan
framgången som resultatet av en intellektuell
operation. Denna intellektuella operation
står helt under och är alltigenom bestämd
av den tillräckliga grundens lag; till denna
grundlag, som splittrar sig i fyra
speciallagar, reducerade Schopenhauer nämligen
Kants många aprioriska former och
kategorier. Av denna lag betjänar sig vår
intelligens, då den skrider till att uppbygga
sinnevärlden. Så föranleder t. ex. en
förändring i synnerverna oss att, sökande efter
orsaken till denna förändring, utanför oss
projicera ett lysande föremål, som vi
betrakta som orsaken till vår synförnimmelse.
Så länge Schopenhauer nöjer sig med
att hävda sinnevärldens rent subjektiva
karaktär och betonar att varje objekt
förutsätter ett subjekt och att således ett
absolut objekt, vilket Kants ting i sig ännu är,
måste vara ett sannskyldigt oting, torde
man nog kunna urgera hans åskådnings
överensstämmelse med kantianismens anda,
om ock ej bokstav. Men Schopenhauer
gör ingalunda halt härmed. Han
fortskrider och söker göra inlysande, att
sinnevärlden framgår som resultatet av våra
hjärnprocesser och degraderar den så till
ett andra rangens fenomen. Här är det
emellertid ej Kant utan de franska
sensualisterna som äro hans läromästare.
Schopenhauer har blivit så slagen av dessas
utredningar, att han ej kan släppa
övertygelsen om den fullständiga identiteten
mellan medvetande och hjärnliv. Stödjande
sig på dåtida arbeten i sinnesfysiologi vill
han göra troligt, att hjärnan avsöndrar
föreställningar liksom njurarna urin.
Genom att identifiera medvetande och
hjärnprocess och i sinnevärlden se icke bara
ett medvetenhets- utan ett hjärnfenomen
råkar Schopenhauer in i olösliga
motsägelser. Ty hur skola väl hjärnprocesserna,
som själva äro rent fenomenella och
materiella företeelser och såsom sådana
alltigenom underkastade den tillräckliga
grundens lag, kunna vara sinnevärldens
fram-bringare? Att göra hjärnan, detta rumliga,
rent materiella organ, till sinnevärldens
skapare påminner om Münchhausens berömda
försök att draga sig själv vid sin egen hårpiska
upp ur det bottenlösa moras, han fastnat i.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
