Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
665
finländske patrioten om önskvärdheten att
slå ett slag för Finlands befrielse.
När det är frågan om ett verk av
Sigfrid Siwertz, är det överflödigt att
påpeka de stilvärden, som alltid göra hans
böcker läsvärda. Han har en lätt och
elegant pennföring, under vilken klara linjer
och fina schatteringar utbreda sig, och i
läckert bleka valörer återger han sina
stämningar och intuitioner, . som han ofta
utvecklar med en intelligent analys.
De båda tidsromaner, som här ovan
berörts, äro var på sitt sätt intressanta
litterära dokument, vittnande om tankar och
strävanden, som uppstått i Sverige under
krigsåren. Vi höra mestadels endast talas
om politik och affärer, om dyrtid och
livsmedelsbrist. Den tänkande delen av
nationen har emellertid kriget även i inre
avseende påverkat, och det är om detta
inflytande som de båda böckerna på
karakteristiskt vis lämna upplysning. Man
märker i dem, hur det sjudande och
kämpande livet direkt ingripit i diktens värld.
Gustav Collijn, vars förnämsta ambition
är att vara dramatiker, har att döma
av-hans berättelsesamling Hjältar och
statister mera talang som novellist. Även i
denna bok är scenen så tillvida medelpunkt,
som det är om histrioner och aktörer
författaren förtäljer. Väl är det mestadels
deras liv utanför scenen som utgör ämnet,
men scenens luft följer dem även i deras
privata förhållanden, och de spela också
ute i livet en smula teater. Deras
oregelbundna vandel, deras nervösa passioner,
sentimentala drömmar, deras missräkningar
och förhoppningar har författaren,
teaterman som han är, iakttagit på nära håll
och återgivit i flyktiga impressioner. Med
stämningsglimtar sådana de bruka uppstå
i rampljuset låter Collijn en
lyriskt-psyko-logisk belysning falla över halvkonstnärernas
mellan prosaiska bekymmer och poetiska
illusioner fladdrande och flämtande väsen.
Skildringen har en realistisk grund, vi
känna väl igen den Stockholmska miljötonen
i de människogrupper och gatubilder,
författaren tecknar, över vilka ofta den
karaktäristiska ljusa oroliga dagern ligger,
som andra moderna författare, en Hjalmar
Söderberg, en Bo Bergman, med större
artistisk verkan målat. Det är emellertid
mycket nog, att Collijn fått fram den kolo-
ristiska touchen över Stockholmsnaturen.
Författarens lynne hör till den subtila och
sensibla typen, som mera har sin styrka i
stämningsanslaget än i den fasta
kompositionen. Tunn och skör, har hans
ordspå-nad något av spindelnätets färgdallrande
klarhet och även något av dess fina
trådteckning. Det själstillstånd, varunder
dikterna äro skrivna, tillhör — för att bruka
Collijns egna ord — »de ögonblick, då
livets luft liksom förtunnas, så att allt
skimrar och klingar med en mera påtaglig
men på samma gång övernaturlig
verklighet». Den övernaturliga verkligheten
finnes dock ibland till endast i författarens
subjektiva medvetande; för läsaren kan
intrycket därvid bli snarlikt det av den
glidande skuggan av ett moln eller den
skiftande krusningen på en vattenyta. Stycken
som Profil eller Barcarole äro ej stort mera
än skum på vågen, och föga fastare
substans tynger sådana momentanskisser som
Vår och höst och Bloddroppen. Den förras
naturskildring äger dock en blek charm.
En fara för Collijn är hans böjelse att
tillskära språket för litterärt; en
patetiskt uppskruvad fras belastar understundom
onödigtvis den eljest ganska lätta och
luftiga stilen. Detta fel finner man särskilt
i berättelsen »Irrbloss», som på ett litet
teatraliskt sätt och med tycke av ett
coquetterie posthume (för att tala med
Théophile Gauthier) återger en stor trött
skådespelares kärleksbikt på dödsbädden.
Men låt oss, som billigt är, fästa
huvudsakligt avseende vid de noveller, som
med mesta stilverkan visa arten av Collijns
novellistiska begåvning. Till dem hör Brodd,
som tydligen på självupplevelsens grund
skildrar den förtrollning, som en
skådespe-spelerska från scenen utövar på en gosse,
och den blyga, svärmiska förälskelse, vari
han faller till henne. Hastigt brister
emellertid hans illusion — det blir det
överspända sinnets första missräkning. Han
får oförmodat bevittna ett sammanträffande
mellan den tillbedda och hennes älskare i
hennes loge, och han blir kall av vad han
därvid får höra. Så ringa har man alltså
aktat hans känslor! En blomma från den
veka ungdomens drömliv har Collijn
pressat och bevarat i denna sin berättelse.
Karriär heter en liten vardagshistoria, vari
det triviala ämnet fått en övertygande
sanningsprägel. Man känner från verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
