Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
OLOF RABENIUS
Berättelsen om denne uslings
levnadslopp kan, så vämjelig den än i många
hänseenden är, icke verka annat än
sedligt luttrande. Den visar, vilken
betydelse könsmoralen har för hela viljelivet
och dess stadga och kraft och hur en
upplösning av den förra nedbryter hela den
psykofysiska organismen. Med skörlevnad
— och isynnerhet pervers sådan —
smutsas ju själva livskällan hos individen och
släktet. Långt ifrån att vara en
omoralisk bok har Guds vackra värld en
utpräglat och allvarligt sedlig tendens. Med mera
eftertryck kan smutsen ej framställas som
smuts än i denna bok. Huruvida
diktformen är rymlig nog för upptagande av ett
sådant ämne, därom torde väl meningarna
vara delade. Den som skriver dessa rader
tillåter sig att som sin mening uttala, att allt
mänskligt, även i dess värsta avarter —
och hur mycket omänskligt ingår icke däri!
— kan underläggas konstens perspektiv;
avgörande är därvid blott det
behandlingsätt, som kommer ämnet till del. Det är
formen som skall beskära, förädla och
genomlysa stoffet, vars råa massa icke kan
rymmas i ett verk, som utger sig för konst.
Det måste vara avstånd mellan konsten och
verkligheten.
Vad Martin Kochs bok beträffar kan
det icke nekas, att han icke tillräckligt
sovrat sitt material; beskrivningen är
icke sällan en alltför närgången
reproduktion av verkligheten, och språket, som
bl. a. består i en ändlös massa
för-brytarjargong, är understundom smaklöst i
i sin cruditet. Det är i varje fall ett
konstnärligt missgrepp att breda på för tjockt
med den naturalistiska färgen. Utmärkta
detaljer äro emellertid att anteckna
flerstädes i boken. Bäst är enligt min mening
skildringen av stadens utkant med dess
trista, banala miljö, där fattigdomen och
lasten härska i förening. Därute är själva
solskenet enligt Kochs träffande uttryck
stinkande. Det är den mark, där Frasse
Gyllenhielm tar sina första steg på brottets
bana. Ett drag i hans utveckling, som
författaren belyser, är den väckelse,
könsdriften erhåller, då han ser en katt pina
en råtta. Vid denna åsyn dragas barnen
till otillåten umgängelse med varandra;
grymhet och sexualitet ha som bekant
ömsesidigt sammanhang.
Målar författaren det onda i så mörka
färger, så har han så mycket mera samlat
ljuset kring ett par av bokens gestalter.
En av dem är en arbetarförman i det
norrländska industrisamhället, vilken tappert och
tåligt kämpar för sina kamraters sak och
fastän illa misskänd av sina egna och hårdt
prövad av personliga olyckor, icke sviktar
i sin tro på det goda i livet. Av samma
ädla karaktärsart är hans dotter, en
arbetarflicka, vars fasta, rena, frimodiga väsen
författaren framställt med lyrisk charm.
Guds vackra värld är en bok om livets
meningslösa brutalitet och människornas
vidriga råhet, vilka nu till sist bestyrkas
med det öde, som drabbar denna unga
flicka. Hon blir nämligen — och detta
just då hennes liv kommit den
efterlängtade lyckan nära — våldtagen av tvenne
bovar och därvid misshandlad ti döds.
Det är samma motiv— endast utfört i
brutalare stil — som Per Hallström behandlat
i den gripande berättelsen I blå skogen.
Kontrasten mellan den unga flickans renhet
och ljuvhet och hennes bödlars djävulsk het
blir slutligen symbolisk för kontrasten mellan
de goda och onda makterna i tillvaron,
vilkas kamp skänker den djupaste
innebörden åt människolivet liksom åt denna bok,
som i en bruten och ofärdig men likväl i
viss mån fängslande form infångat ett stycke
av denna både förstämmande och
upplyftande verklighet. Martin Koch gör sig
ingen förskönad framställning om Guds
vackra värld, som han ironiskt benämner
vår tillvaro; tvärtom blottar han med
illusionsfri, pessimistisk skärpa hela det
bottenlösa elände, vari människan kan sjunka.
Men starkare än med en sådan
svartmålning kan icke sedelagens betydelse
framhävas; det är när den upphört att verka
som själamörkret inträder och
personlighetsupplösningen äger rum. Sin övertygelse
om moralens kraft och värde uttrycker
författaren med följande ord i företalet:
»Brottslingens psyke är insvept i samma
ödetsdramats dunkel, som vilar över allt
mänskligt själsliv, och de onda makter,
mot vilka vi människor ha att kämpa i
våra hjärtan, skola säkerligen alltid förbli
oförklarade. Så mycket nödvändigare är
det då, att vi fasthålla vid en vördnadsfull
tillit till andra makter, vilkas verkningar
vi förnimma såsom någonting godt inom
oss, fastän vi även inför dessa makter måste
erkänna omöjligheten att någonsin lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
