Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
betraktelser, vilka nu förefalla oss
fruktansvärdt anakronistiska.
Warburg hade den mest utpräglade
avsky för tom panegyrik, och även då
han i sina biografier behandlar
bortgångna vänner, till vilka han sett upp
med den mest oförställda beundran,
såsom t. ex. Viktor Rydberg, visar han
ett storartat nitatt åstadkomma en
objektiv värdesättning av deras insats. Det
var för honom en hederssak att ej av
personliga sympatier låta förleda sig till
några översvallande lovord, vilka endast
kunde väcka läsekretsens misstroende
mot det behandlade föremålet, liksom
han å andra sidan, dä det gällde
personer, med vilka han ej sympatiserade,
ängsligt vakade över att varken härav
låta förleda sig till underskattning eller
av feg eftergivenhet sticka under stolen
med en befogad kritik. Jag behöver
här blott erinra om hans
Strindbergsframställning i den sista upplagan av
hans stora litteraturhistoria, som genom
sin överlägset lugna objektivitet, sin
varsamma och ändå så bestämda
värdesättning av personligheten och
livsverket avtvang både Strindbergsbeundrare
och Strindbergshatare lovord, över vilka
Warburg med skäl kände sig stolt.
Genom sin frihet från varje
förutfattad partiståndpunkt i litterära frågor
lyckades också Warburg att göra slut
på de ändlösa polemiker, vilka ännu vid
hans debut som forskare fyllde så godt
som alla verk i de tvenne sista
seklernas litteraturhistoria. Striderna mellan
»gamla och nya skolan» genljödo ännu
och tycktes ha fått förnyad auktualitet,
då den Strindbergska periodens realism
bröt sig fram. Litteraturhistorikern
ansåg sig moraliskt förpliktad att taga parti
i kampen mellan Kellgren, Leopold och
Thorild eller i striderna mellan
»akademister» och »fosforister», om ej på
annat sätt så genom att citera och
bekämpa sina närmaste föregångares
ståndpunkter. Även ett så förträffligt och
grundläggande arbete som Ljunggrens
skämmes av det ständiga
partitagandet på den akademiska sidan och
efterlämnar otvivelaktigt hos läsaren den
föreställningen, att vår litterära utveckling
mellan 1780 och 1820—alltså vår
diktnings stora guldålder — väsentligen
bestått i ett oavlåtligt käbbel mellan
stridande skolor.
Både genom sin kritiska nykterhet
och sitt historiska sinne var Warburg
skyddad mot faran att dragas in i det
förgångnas strider. Han refererade dem
lugnt och sakligt, sökte att förklara
motsättningarna ur de givna förhållandena,
lät båda sidor opartiskt komma till tals
utan att störa genom egna inpass,
återgav överdrifterna med en fridsam och
verkningsfull humor, men tog aldrig själv
eld. I historiens kalla dager
reducerades de litterära slagsmålen till rimliga
dimensioner, och andra, mer positiva
sidor av den litterära utvecklingen
kommo till sin rätt. Den akademiska
minnesteckningen hade i regel avbildat
författarna fristående, utan att se dem mot
någon kulturell bakgrund eller stort
bekymra sig om deras övriga verksamhet.
Warburg insåg, att alla en skalds yttre
livsomständigheter haft betydelse för
daningen av hans karaktär och skaldskap.
Med samma glödande intresse fördjupade
han sig i olika sidor av deras verksamhet
och ådagalade därvid en
kunskapsrikedom, som inbragt honom de amplaste
lovord från representanter för olika
vetenskapsområden, som han därigenom
kommit att beröra, den politiska historien,
lagfarenheten, krigshistorien,
kyrkohistorien, konsthistorien och alla grenar av
lärdoms- och kulturhistoria.
Naturligtvis kunde hans mångsidiga intressen
härvidlag förleda honom till överdrifter åt
det ena eller andra hållet; en litteratur-
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
