- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguåttonde årgången. 1919 /
85

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KARL WARBURG SOM LITTERATURHISTORIKER

historiker skulle exempelvis sätta värde
på att få veta litet mer om Ehrensvärds
konstlära och litet mindre om hans
bedrifter som amiral. Men i det hela har
detta vidgande av ämnessfären varit
litteraturhistorien till ovärderlig nytta.
Den krävde av dess utövare något mer
än en del inlärda estetiska formler och
psykologiska teorier. Den satte
litteraturhistorien i intim kontakt med andra
angränsande historiska discipliner, vilkas
metoder skulle visa sig tillämpliga också
på det litteraturhistoriska området. Den
lärde oss till sist — och det är ej dess
minsta förtjänst — att ej bedöma
skalderna alltför ensidigt »litterärt».

För Warburg själv medförde denna
vana att så alt säga teckna sina
personer i helfigur och i deras verkliga
omgivning en stor fördel. Han kunde
därigenom från första stund befria sig från
de novellistiska utsmyckningar, som hans
flesta föregångare ansett oundgängliga i
varje litterär biografi. Han behövde ej
som de fabricera tidsfärg, därför att han
genom sina omfattande forskningar visste
tillräckligt om sin hjältes
livsomständigheter och omgivning för att uteslutande
genom att berätta det kunna förläna sitt
verk den historiska patinan. Med allt
sitt erkännande åt den färgrika
essaykonst, till vilken han själv bekände sig
oförmögen, ogillade han alltid skarpt, då
dess företrädare lämnade läsaren i ovisshet
om var gränsen gick mellan historiska
fakta och romantiserande efterdiktning.

Den opartiskhet, som Warburg
ålade sig i skildringen av de mest
olikartade personligheter, och den rättvisa,
som han lät komma de mest
kontrasterande arter av dikt och konstteori till
del, har stundom framkallat beskyllningar
för passivitet och brist på egna poetiska
ideal. En dylik uppfattning vittnar om
fullkomlig obekantskap med Karl
Warburgs verkliga personlighet. Med sitt

frodiga och lätt uppflammande
temperament hade han de mest utpräglade
sympatier och antipatier gentemot människor och
diktverk, förgångna lika väl som
samtida. Och han kunde i det enskilda
umgänget ofta ge uttryck åt dem pä
ett sä expressivt och oförblommerat sätt,
att det skulle ha väckt anstöt, om ej
det godhjärtade löjet, som aldrig vid
dylika tillfällen lämnade hans mungipa,
skvallrat om att det ej var »så illa ment»
och han själv ej skyndat att genom
något förmildrande tillägg förtaga effekten
av sina ord. Men från det ögonblick
han fattade pennan, kände han sig
såsom vetenskapsmannen, historikern, vars
främsta egenskap måste vara oväld.
Kanske gick han t. o. m. en smula för
långt i denna fullt medvetna strävan att
förkväva alla alltför subjektiva omdömen.

Någon omöjlighet att konstatera åt
vad håll hans litterära och personliga
sympatier gingo finnes dock ej för
den, som omsorgsfullt studerar hans
verk. Hans Lidnerbiografi lämnar en
livfull, rikt dokumenterad och ofta
rörande bild av den vinddrivne
sentimen-talikerns öden, men att Warburgs
känslor för honom någonsin överstego den
humana medkänslans värmegrad känner
man sig frestad att betvivla. I sin
framställning av Atterbom (i den nya
upplagan av Sv. 111. Litteraturhistoria) har
han lagt sig vinn om en sorgfällig
karaktäristik av hans personlighet och en
allsidig uppskattning av hans diktkonst.
Men om någon omedelbar hänförelse
skvallrar den ej, och då han i slutorden
säger, att »en icke ringa del» av
Atterboms skaldskap förutsätter »särskilt
pre-disponerade, befryndade andar för att fullt
uppskattas», läser man mellan raderna,
att Warburg ej räknar sig själv dit.

Det är också mer än yttre
tillfälligheter som gjort, att de monografier, som
han på äldre dagar återvändt till och

85

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free