Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
omarbetat, voro Viktor Rydbergs och
fru Lenngrens. De representera just
den art av personlighet och diktkonst,
som voro honom kärast. Han avslutar
Lenngrenbiografien med att framhålla,
att fru Lenngren bibehållit sin
popularitet genom sin frihet från all »eterisk
yrsel», genom sin grundäkthet och sin
verklighetstrohet: »En ögonblicklig
popularitet kan vinnas genom mångahanda
medel, genom prål, sentimentalitet och
tillgjordhet; men för att bevara den
kräves något annat och mera. Det kräves
framförallt: äkthet. Fru Lenngrens dikt
är sann, hennes skildring närmar sig i
hög grad det verkliga livet, skildrar
detta i en stil som är i hög grad enkel,
och huru än tiderna skifta blir liv dock
alltid likt liv, medan åter den poesi,
som alltför mycket fjärmar sig från livet,
lätt nog äventyrar att förefalla en
kommande tid främmande.» Man kan
betvivla uttalandets allmänna giltighet;
ofta nog ändras livets yttre former
hastigare än drömmens värld, och en
realistisk livsskildring kan stundom tidigare
förefalla urmodig än den mest
verklighetsfrämmande fantasi. Men passagen har
sin betydelse såsom en av de få, där
Warburg ger oss en smula av sin
poetiska trosbekännelse. Den går i rakt
motsatt riktning mot hans yngre kollegas
Oscar Levertins, då denne — också på
tal om fru Lenngren — sätter ifråga
»om det verkligen är så fördelaktigt »att
nästan aldrig vara borta», när man bor
på Beridarebansgatan i en borgerlig
sekreters hem, låt vara att man med
aldrig så konstförfaren hand kan klippa
silhuetter av de original, som gå förbi
fönstren.» Vad som för romantikern
Levertin endast var idélös
verklighetskopiering, representerade för Warburg
det högsta, som dikten kunde skänka,
livet själv i hela dess rikedom.
Utpräglad naturalist var Warburg
lika litet som antiromantiker. Han
föredrog endast den litteratur, som rörde
sig i verklighetens dräkt och som ej
ställde sig främmande för tidens frågor.
De tvänne svenska
adertonhundratals-författare, som närmast tyckas ha
motsvarat hans diktarideal, voro Geijer och
Viktor Rydberg, båda moderata
romantiker utan det verklighetsfientliga drag,
som Warburg ogillade. Han återfann
hos dem också typiskt svenska
egenskaper, med vilka han trots rasolikheten
kände sig befryndad, den
vidtomspän-nande mångsidigheten, som han aldrig
kunde gå med på att betrakta som ett
fel, känsloinnerligheten utan förkonstling
och utan självbespegling, lyhördheten
för tidens krav och den optimistiska
framtidstron, förenad med en ljus och
verklighetskär idealism, som var
besläktad med hans egen. Han älskade
deras ärlighet och omedelbarhet, hela det
drag av blåögd, nordisk naivitet, som
fanns på bottnen i deras väsen. I sin
vackra slutkarakteristik av Viktor
Rydberg dröjer han särskilt vid vad han kallar
»Baldersdraget» i dennes kynne: »Man
hade i umgänget .med honom en känsla
av blå himmel och frisk luft, av höghet
och renhet.»
Han skildrade också bäst de
personligheter, som för att begagna hans eget
uttryck om Geijer, voro »hela naturer»,
som ej ledo av några djupare
dissonanser och ej egentligen dolde eller hade
att dölja något för yttervärlden. Och
detta förhållande sammanhänger intimt
med den huvudsakliga bristen i hans
biografiska metod.
Iförordet till sin förkortade monografi
över Viktor Rydberg förklarar Warburg,
att han med begagnande av alla
tillgängliga muntliga, handskrivna och
tryckta källor sökt att uppspåra de yttre
förhållanden, i vilka Rydberg levat,
»under det att jag i avseende å det inre
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
