Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG SOM LITTERATURHISTORIKER
livet, som enligt vad Rydberg själv en
gång i ett uttalande framhållit ’ingen
annan kan skildra utom den som upplevat
det, och ofta icke heller han’, i största
möjliga utsträckning använde Rydbergs
egna uttalanden.» Det nämnda uttalandet
av Viktor Rydberg, som härstammar frän
en mycket tidig period och i mer
utförlig form citeras i den första
levnadsteckningen över honom, har tydligen i
viss mån varit normerande för hela
Warburgs biografiska författarskap, även i
sådana fall, där finkänsligheten
gentemot nyligen bortgångna vänner ej
förbjöd honom att ingå på en mer
närgången psykologisk rannsakan. Ej så,
att han, då det gällde mindre
renhjärtade och uppriktiga personligheter än
Viktor Rydberg, utan vidare tog deras
bekännelser om sig själva tör godt mynt.
Han ägde tvärtom en hälsosam
nykterhet vid bedömandet av påträngande
skaldeutgjutelser. Men han delade
Viktor Rydbergs pessimism i fråga om en
främmandes förmåga att intränga i
andras själsliv eller ansåg sig åtminstone
själv ej skickad därtill. Även där
materialet tyckes som mest inbjuda därtill,
vågar han sig sällan på någon
psykologisk konstruktion, utan lämnar åt
läsaren själv att draga slutsatserna. Av
alla de mångskiftande problem, med
vilka han handskades i sina biografier,
intresserade honom de rent psykologiska
givetvis minst.
Antagligen föreföll honom också den
ensidigt drivna psykologiska analysen
lätt kunna leda till avsteg från den
objektivitet, som han betraktade såsom
vetenskapsmannens främsta plikt. Inlevelsen
i främmande personligheter medför
oundgängligen, att forskaren skänker dem av
sitt eget kött och blod. Även den
mest försiktiga och dokumenterade
psykologiska konstruktion bär dock prägeln
av sin skapares kynne. Gränsen mel-
lan dikt och historia kan dragas, men
aldrig göras linjeskarp.
Huru många biografier läsas ej numera
snarare för sin upphovsmans skull än av
intresse för det föremål de behandla! Med
sin stora anspråkslöshet var Warburg
övertygad om att hans levnadsteckningar
aldrig av den anledningen skulle studeras av
eftervärlden, och ställde sig därför
blygsamt i skuggan av de personligheter han
skildrade. Naturligtvis har detta
berövat flera av hans biografier mycket av
det liv, som de annars skulle ha fått.
Men de ha till gengäld skänkt den
senare forskningen tillfälle att arbeta
vidare med ett material, som ej valts el!er
tillrättalagts för att föra fram vissa teser
eller synpunkter. Och särskilt är man
tacksam över att de stora biografierna
över Warburgs egna samtida och vänner
skrivits med dessa principer. Ingen, om
än så finlemmad psykologisk
karakteristik kan för eftervärlden ersätta den
skattkammare av muntliga traditioner och
dokument, som Warburg i dem
opartiskt samlat och som utan hans
ingripande skulle för eftervärlden varit
förlorade eller obegripliga. Rydbergs- och
Snoilskybiografierna utkommo båda som
ett supplement till upplagorna av
skaldernas samlade verk och bilda för varje
forskare och litteraturintresserad
oundgängliga hjälpkällor för studiet av dessa.
Vid sidan av de stora biografierna
ligger den andra huvudparten av
Warburgs vetenskapliga livsverk i den av
honom i kompaniskap med Schück
författade Svensk Illustrerad
Litteraturhistoria, vars första upplaga utkom åren
1896—1897 och som omarbetades och
utgavs i en ny — för Warburgs
vidkommande till det dubbla utvidgad —
upplaga åren 1911—1916. Vad detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
