Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kvinnor som stigbanare. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folklivsskildringen. I denna rad av såväl senare som
äldre tiders stora tecknarinnor av det svenska
folklivet står nu Elin Wägner genom
»Åsa-Hanna». Boken skulle vunnit på en något
starkare koncentration omkring
huvudpersonen, som då torde framträdt i än
klarare åskådlighet. Det hade endast behövts
några uteslutningar, inga tillägg, för att
Åsa-Hannas gestalt skulle stått i plastisk
fasthet mot den mörka bakgrunden. Men
detta betyder endast, att denna
allmogekvinnas gestalt blivit utförd med så stor
kärlek, så äkta förståelse, så säker
gestaltningskonst, att man just därför önskar, att
vissa oväsentligheter varit borta, så att
huvudpersonen in i varje enskildhet varit
ej endast övertygande men förhärskande.
En bild av Luther — där han talar om
det finaste mjölet i vetet — rinner en i
hågen inför de gestalter, från vilkas släkt
Åsa-Hanna ärvt sin själ. Modern och
morbrodern höra till det slags människor, om
vilka just det lutherska uttrycket gäller, i
förhållande till allt det övriga folket. Av
sådana män och kvinnor har det aldrig
funnits många, men var de funnits, ha de,
i vad klass man träffat dem, gått fram som
en must, en ren kraft. Åsa Hanna har icke
moderns eller morbroderns djupa
kristlighet, som hos modern är så tung, att hon
försjunker i grubbel över sitt »nådastånd»,
hos morbrodern så djup, att han behåller
sin överlägsna själsstyrka under de svåraste
prövningar. Men i sin innersta grund är
Hanna ett stycke med de sina.
Genom eget val kastar hon sig in i det
svåra öde, där hon länge lyckas bedraga sig
själv i tron att hon fyller sin plikt mot
den man hon valt, ja, småningom synes
stelna i det liv, som ligger långt under
hennes innersta väsen. I djupet arbetar
dock hennes starka och rena själ, och en
dag bryter den fram som en mäktig ström,
länge kvävd av kalla och orena isar.
Hannas återfinnande av sitt eget jag har
icke någon annan orsak än den sedliga
kraft, det andliga allvar, som genom
århundradena betecknar den bästa delen av vår
allmoge. Det är samma kraft som i den
norska litteraturen fått ett oförgätligt
uttryck i Christian Elsters »En korsgång»,
där modern själv anger sonen för det
rånmord han begått. Det är varken
helvetesskräck eller himmelstrånad som bestämmer
Åsa-Hanna. Det är den eviga kraft, som
driver människan med religion eller utan
religion, därför att »en måste och inte
kan bärga se». Åsa-Hanna beslutar av
detta inre tvång att ange sin brottslige man
och själv dela den skam, den skada och
det straff, som därav kunna följa. De
stora bibelorden »rättfärdighetens nytta evig
stillhet» träffar hennes själ. Hennes
tankar, känslor och handlingar kristallisera sig
kring denna kärna, och hon handlar med
den obetingliga nödvändighet, som
kännetecknar samvetets val. Det är endast på
ett par ställen som författarinnan lyfter
Åsa-Hanna upp på ett för högt plan i
fråga om känslans uttryck, och detta
minskar den annars beundransvärda säkerheten i
det plastiska utformandet. Men detta är
undantag. I stort sett är framställningen
så övertygande, levande äkta, att när man
lägger boken ifrån sig, stannar ett intryck
av sanning så starkt att det aldrig bleknar.
Detta gäller främst själva Åsa-Hanna.
Men även vissa av de bipersoner, som
ordna sig omkring henne. Dessutom har
hon lyckats giva hela den landtliga
stämningen över de småländska stugorna och
fälten, över det landtliga arbets- och
helgdagslivet. Hon har som Gottfried Keller,
som Knut Hamsun — i dennes
Nobelprisvärda »Markens Grøde» — djupt upplevat
den »poesi i sak», som är jordarbetarnas
adeliga arvedel. Hon har förstått dessa
arbetares själar, som omedvetet växa och
vidgas i jordslitets mödor och segrar, där
en man »kan lägga en del av sin
livskraft i de höga stengärdesgårdarna», som
det heter om Hannas morbror, vilken där
även »nedlagt en del av sin smärta». Det
är samme man som råder en yngre att
inte släppa sin gård, ty »jorden tycker
inte om, att man reser ifrån henne. Hon
är uthållig själver, men hon vill också,
att man skall hålla vid». Det är stort,
att den svenska bok, som i andakt för
jorden och jordarbetet har
beröringspunkter med Hamsuns nyssnämnda storverk,
är skriven av en kvinna. Jordkärleken
är icke huvudmotivet i »Åsa-Hanna»
som i »Markens Grøde». Men den
kärleken är djupt fattad såsom den stilla,
bärande kraften i vår allmoges liv.
Denna bok är skriven inifrån, med hjärtat,
icke som så många andra folklivsskildringar
endast med iakttagelse och skildringskonst.
Den har en innerlighet i medkänslan, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
