Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Socialism och nationalism. Några konturer. Av Wilhelm Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM CARL GRE N’
Frankrike svårare än annorstädes att
förutsäga.
Medvetet eller omedvetet blev
således socialismen i de tre ledande
kulturländerna under fredens årtionden
nationell, vid världskampens utbrott
nationalistisk. Och om samtidigt de italienska
socialdemokraterna (Avanti-gruppen)
fåfängt sökt förebygga sitt lands
indragande i virveln, om de
österrikisk-ungerskslaviska upprivits av inre rasmotsatser,
om de ryska med en barbarisk
ursprunglighet (mirsystemet), som varken
västerländsk organisation eller doktrin kunnat
nå, kastats mellan annexionspolitiken och
bolsjevismens »krig efter kriget» på
klasskampens grund, så förändra dessa
särdrag icke totalbilden. Det endast
återstår att förklara den inre växt hos
nationalismen, som ryckt jämväl arbetarna
med sig.
Man synes glömma i våra dagar, att
också nationaliteterna från början varit
rena kamporganisationer. Också de ha,
som proletariaten, haft sitt blodiga
genombrott, sina martyrer. Och när
konkurrensen omsider tagit fredligare former,
har den på ena hållet icke varit mindre
genomgripande än på det andra: liksom
arbetarassociationerna genomdrivit de
sociala framstegen, så ha nationella
eggel-ser utlöst de vetenskapliga och
nationalekonomiska, litterära och tekniska. Men
genom båda dessa grupper av framsteg
förgrenades alltmera statsarbetet. Och
ju starkare förgreningen, dess oftare
anledning att med spänning fråga: var
är samhörigheten större, var
friktionspunkterna flera, mellan klasserna,
mellan folken? Generalstrejken och
världskampen ha under de sista årtiondena
varit tvenne lika närliggande alternativ,
som i tankar och hot icke sällan
utspelats mot varandra. Och ju drygare här-
vidlag den allmänna rösträtten lagt
ansvaret på var enskild, dess mera
storartad de hemliga uppviglarnas, de öppna
frasmakarnas propaganda: Chamberlain
d. ä. hämtade den en gång på
1870-talet från Amerika.
Man må blott här akta sig att
förväxla orsak och verkan. Mellan folken
som mellan klasserna är instinkten
propagandans väckare och icke omvändt.
Dr Frank hade längesedan avgivit sin
patriotiska självdeklaration och beseglat
den med döden, när
Gott-strafe-England-formeln och dess konsekvenser i
ubåt-kriget sågo dagen. Antimilitaristen
Albert Thomas inträdde som
ammunitionsminister hos Briand och Ribot, långt
innan Clémenceau i en kritisk position
proklamerade sitt »guerre à outrance».
Efter ett par månaders oratoriska
revolutionära prestationer utan motstycke på
våren och sommaren 1917 var i juli s. å.
Kerenskij omsider färdig för den
avgörande handling, som borde samla alla
upplösningens krafter. Då blev hans
samlingsord tsarernas gamla: »jag
kommenderar framåt!? Det är inför dylika
fenomen betraktaren med Kjellén får något
av »biologens respekt för livet som det
är». Den »statspersonlighet» nämnde
författare talar om synes leva även i
misshandlade lemmar.
Också situationen för dagen har till
sist tvenne sidor. Som fordom
revolutionernas explosioner så ha nu
löpgravsarbetets överspänning och karrikatyr följts
av dagen-efter-stämning. Utanför våra
portar är de besvikna massornas räfst
med imperialismens syndabockar i full
gång. Men samtidigt leva de nationella
motsatserna och kraven upp vid
staternas rådsbord som förr vid
arbetarkon-gresserna. Får man ock här vänta
majoritets- och minoritetsresolutioner?
Historien har knappast varit och
är veterligen ännu icke inbjuden till dessa
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
