Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fröding som tänkare och mystiker. Av Nils von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröding som tänkare och mystiker
Av Nils von Ho f sten
F TER Stänk och flikar blev det
uppenbart för alla, att allvaret
och grubblet i Frödings diktning
ej voro uttryck för en ungdomlig
och opersonlig melankoli utan hade lika
djupa rötter i hans väsen som humorn och
den psykologiska intuitionen. Senare har
ett allt klarare ljus kastats över denna sida
av Frödings diktning; vi veta att den var
en förtvivlad och hopplös brottning med
problem som han inte kunde skjuta åt
sidan, därför att de föddes ur hans egen
svaga och söndrade natur. Men man har
i allmänhet nöjt sig med att söka förstå
och belysa diktarens personliga kamp med
dessa problem och betraktat hans försök
att bygga upp en filosofisk världsförklaring
blott från denna psykologiska synpunkt.
Det är dock nödvändigt att taga ännu ett
steg och försöka tränga in även i hans
åskådnings idéinnehåll; det är nödvändigt
för att förstå både hans diktning och hans
personlighet. Han drevs till sina
spekulationer mera av etiska problem än av ett
rent metafysiskt behov, och som tänkare
var han helt och hållet dilettant; när man
framhåller detta, förbiser man dock gärna
att han hade en stark böjelse för
teoretiskt tänkande och till hela sin läggning
lika mycket var en lidelsefull logiker som
en verklighetsfrämmande drömmare.
Olle Holmbergs förra året utkomna
bok Frödings mystik är det första
försöket att tränga djupare in i Frödings
världsåskådning. Den kommer säkert inte att
bli det sista utan tvärtom utgångspunkt
för många litterära och psykologiska
studier, men undersökningen är förvånande
resultatrik och uttömmande och ger ett i
väsentliga punkter avgörande och
slutgiltigt svar på själva huvudfrågorna. Här
skall inte något referat av arbetets inne-
håll lämnas och ej heller en kritisk
värdesättning från litteraturhistorisk synpunkt,
något som faller utanför undertecknads
kompetens. Jag vill blott ge uttryck åt
några reflexioner över ett par frågor, som
äro så betydelsefulla att en diskussion
kanske kan påräkna intresse; de ha delvis ett
visst samband med frågor som jag tidigare
har försökt att belysa från en annan,
mycket begränsad synpunkt.1
Fröding hade ju ingen filosofisk
skolning och var själv långt ifrån att vilja
göra anspråk på någon originalitet, men
hans spekulationer bilda ett icke blott
fantasirikt utan också väl genomtänkt och
rätt komplicerat system; det framlägges
som bekant dels i tre rent filosofiska
uppsatser (Om jagmedvetandet. Om
livsmonader, Om Gudsmedvetenhet) och dels i
Gralstänk; dessutom möter man
naturligtvis samma tankar i en mera poetisk dräkt i
hans övriga diktning, som därför inte kan
förstås utan att man känner hans teoretiska
åskådning.
Dr. Holmberg inleder sin framställning
med en kort men mycket klargörande
översikt av Frödings tankevärld och övergår
så till en analys av dess litterära ursprung.
Han behöver inte söka länge utan finner
genast två grundströmmar i den grubblande
skaldens filosofi: den moderna teosofiens
läror och nietzscheanismen. Frödings
beroende av Nietzsche har förut påpekats,
men ställes här för första gången i en
rikare belysning, särskilt i det viktiga
kapitlet »Nietzsche kontra Tolstoy». Förfis
fint och mångsidigt dokumenterade
uppfattning är säkerligen i allt väsentligt
riktig, ehuru framställningen kanske här och
där kan ge anledning till ett missförstånd.
Det betonas visserligen att Fröding
vacklade mellan Tolstoy och Nietzsche, de två
OLLE HOLMBERG: Frödings mystik, Några grundlinjer. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
