Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här genom den icke uppfyllda fordran
på rimmet förnekat namnet Hatem
såsom understucket och autobiografiskt
bortkastat den österländska förklädnaden;
och medan vårt gehör motsäger det
läsande ögat framträder på ett särskilt
tydligt sätt Goethes eget, av Gud och
människor välsignade namn, bestrålat av
det skönaste som sinnevärlden har att
bjuda — morgonrodnaden.
Får man kalla detta »självbehag» —
i betydelsen de av gudarna älskades
förmåga att tacksamt och ödmjukt vara
uppfyllda av sig själva? Goethe vände
sig under hela sitt liv mot det pryderi,
som ville fördöma självtillfredsställdheten.
Han lät förstå att det vore deras sak,
som icke hade minsta anledning att vara
belåtna med sig själva. Han har till
och med öppet försvarat den vanliga
fåfängan, genom vars undertryckande
samhället skulle gå under. Kan då
självkärleken överhuvud skiljas från kärleken
till ett Du, till världen, till människorna?
»Wie sie sich an mich verschwendet,
Bin ich mir ein wertes Ich;
Hatte sie sich weggewendet,
Augenblicks verlör’ ich mich.»
Och är den unge Tolstois
ryktbarhetsdröm, hans önskan att bliva »känd och
älskad», icke ett bevis på hans kärlek
till världens stora Du? Kärleken till
jaget och kärleken till världen kunna icke
psykologiskt hållas isär — varför också
den gamla frågan, huruvida kärleken
egentligen är en altruistisk känsla och
icke fastmer en egoistisk, är den
ofruktbaraste av alla frågor. Motsatsen
mellan egoism och altruism är i kärleken
restlöst upphävd.
Därmed sammanhänger väl också, att
den självbiografiska driften knappast
någonsin visar sig vara en dilettantisk
förirring, att den synes bära sitt
rättfärdigande i sig själv. Talang är i
allmänhet talat ett vanskligt begrepp att
utreda, och det är därvid mindre fråga
om en människa kan något än om hon
är något, så att man skulle kunna säga
att talang ingenting annat är än att
vara sitt öde vuxen. Men vems liv har
ödesvärdighet? Med själ och känslor
kan man göra allt av varje liv, kan av
varje liv göra en »roman». Till
skillnad från den rent poetiska impulsen,
som så ofta beror på självbedrägeri,
synes den autobiografiska alltid hava ett
visst mått av själ och känsla redan som
förutsättning, vilket rättfärdigar den på
förhand, så att den blott behöver bliva
produktiv för att vara säker på vårt
deltagande; därför sade jag, att den
»kärlek till sig själv» som är dess
ursprung, brukar bekräftas av världen,
delas av den.
»Se dock vilken underbar människa
som lever på jorden!» Så utropade
Georgij inom sig när hän såg Tolstoi,
såsom han berättar i sina minnen, och
det är detta rop som all autobiografi vill
väcka i världen och vilket världen
också regelbundet låter avlocka sig. Ty
varje människa är underbar, med själ
och känsla kan varje människoliv visa
sig intressant och värt att älskas, även
det eländiga. Rousseau var icke vad
man är van att mena med en »gudarnas
älskling». Den franska revolutionens
fader var en olycklig människa, till
hälften eller tre fjärdedelar förryckt,
sannolikt också till slut en självmördare, och
den blandning av känslosamhet och
blåskatarr som »Confessions» erbjuda är
rent estetiskt ingalunda efter allas smak.
Trots allt har dock det kärleksanspråk,
som hans självavklädelse innehåller,
blivit så frikostigt och under så många
tårar honorerat, att man med sanning
skulle kunna beteckna den stackars Jean
Jacques som den mycket älskade, le
bien-aimé. Och för denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0504.html
