- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
457

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

världsomfattande känsloframgång har han att
tacka sitt förbund med naturen — ett
något ensidigt förbund, måste man
tillägga, ty denne genialiske halvnarr och
exhibitionistiske världsskakare var ju
snarare ett allmoderns styvbarn än en
av hennes älsklingar, snarare en malheur
från födseln än ett lyckans frikostigt
gynnade skötebarn. Hans förhållande
till naturen var sentimentalt i ordets
fullständigaste mening, och en våg av
sentimentalitet var det som hans livs
roman sände över världen.

»Den stackars Jean Jacques.» Man
talar icke i denna ton om de båda ofta
som »gudalika» betecknade män, hos
vilka, såsom vi funnit, viktiga element
av Rousseaus väsen upprepa sig. Ty
dessa voro icke sentimentala, de hade
knappast anledning att längta efter
natur, de voro själva natur. Deras
förbund med naturen var icke ensidigt som
Rousseaus, eller om det var ensidigt så
var det på omvänt sätt: det var naturen
som älskade dem, hennes gynnade barn,
och kvarhöll dem, och de å sin sida
strävade i viss mån bort från henne,
från naturens mörker och bundenhet,
med olika framgång, måste man säga,
både då man betraktar dem var och en
för sig och då man jämför dem med
varandra. »Så har jag», säger Goethe,
med mina tusen tankar åter kommit ned
till barnets ståndpunkt, obekant med
ögonblicket, i dunkel över mig själv.»
Och till Schiller, den högsta frihetens
sångare, skriver han: »Hur stor
förmånen av Edert deltagande skall bli för
mig, skall Ni snart få se, då Ni vid
närmare bekantskap hos mig upptäcker
en sorts oklarhet och tvekan, som jag
icke kan bli herre över.» Emellertid
måste man finna, att Goethes
höghumanistiska strävande att »från en dunkel
naturprodukt bliva en klar produkt av
sig själv, d. v. s. av förnuftet, och så
uppfylla tillvarons kallelse och plikter»,
såsom Riemer så vackert uttrycker det,
kröntes av rikare framgång än greve
Leo Nikolajevitch Tolstois försök att
förvandla sitt liv »till vår signade fader
bojaren Levs heliga liv», som Gorkij
säger. Denna självkanonisering av en
oändligt begåvad människa och
konstnär var ett rätt oskickligt försök till
förandligande, och trots populär framgång
hos anglosachsarna är den för
betraktaren snarare pinsam än lyckliggörande,
i jämförelse med Goethes höga
strävanden. Ty natur och kultur äro icke
motsättningar, den senare är blott ett
adlande, icke ett förnekande av den förra.
Men självförnekelse, icke självförädling
var Tolstois metod, och självförnekelse
kan vara den skamligaste form av lögn.
Goethe har väl på ett visst
kulturstadium kallat sin Goetz för »ett verk av en
ouppfostrad pojke;» men han har aldrig
så tarvligt och barnsligt skymfat sitt
eget skapande som den åldrande Tolstoi
gjorde, dä han beklagade att han skrivit
»Från mina barndoms- och ynglingaår»,
detta verk av hans friskaste
ungdomskraft — så dålig, så oärlig, så litterär,
så syndig skulle denna bok vara; eller
när han talade om »allt det
konstnärliga pladder, som fyllde de 12 banden
av hans verk och vilket vår tids
människor tillmäta en oförtjänt betydelse.»
Det är detta jag kallar lögnaktig
självförnekelse och misslyckat förandligande.
Och dock kunde han blott med sina ord
förneka sig själv och icke också genom
sitt tysta varande — och Gorkij såg
på honom, patriarken med det
»listiga» lilla leendet och de högådrade
skaparhänderna, och tänkte inom sig:
»mannen är gudalik».

»Gudalik», »gudomlig» — så har
man också ofta kallat Goethe.
Benämningen »olympiern» har blivit
vardagsuttryck. Men det var icke först den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free