Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Osiuald Sp engler s historiefilosofi
Spengler talar många vackra och även
djupa ord om kulturskapandet, eller kanske
rättare om kulturväxandet, ty kultur är för
honom produkten snarast av en vegetativ
process. Men trots alla de vackra orden
saknar han dock, syns det, den sanna
kulturkärleken. Det är vördnaden inför
människan och människans verk som saknas.
Ofta åberopar sig Spengler på Goethe,
men han tyckes likväl föga ha lärt av
dennes Ehrfurcht inför tillvaron.
Bristen på verklig vördnad tager sig
hos Spengler många uttryck. Därom
talar hans iver att låta statiken segra över
dynamiken, lagen och formeln över den
säregna gestalten, det döda över det
levande. Därom tala ock de
övermänniskofasoner och Napoleonsattityder, han finner
lämpligt antaga.
Nästan på var tionde sida i hans digra
bok få vi höra: detta har ingen sett eller
sagt före mig; jag är den förste. Och
med vilken överlägsen och nedlåtande
nonchalans behandlar han icke den samtida
filosofin, ehuru det är påtagligt för var och
en, som har ögon, att han har just denna
över axeln sedda filosofi att tacka för en
god del av sitt rörelsekapital. Bergson
t. ex., av vars uppfattning av förhållandet
mellan natur och ande hans egen syn på
förhållandet mellan världen som natur och
världen som historiskt liv är i hög grad
bestämd, nämnes visserligen endast en gång,
men då med några avfärdande hånfulla
ord. Eucken, som såvitt Spengler läst
honom — vilket man väl får antaga — måst
ha givit honom flera impulser, avfärdas
lika nonchalant.
Övriga samtida och närmast föregående
filosofer nämner Spengler, om Nietzsche
undantas, icke ens vid namn utan buntar
i hop dem i en knippa för att så risa dem
och deras förkunnelse under beteckningen
professorsfilosofi.
Överhuvud vill Spengler ej erkänna
några föregångare. Han står i sin egen
tanke, eller åtminstone av hans egna
yttranden att döma, alldeles ensam. Han
vill själv vara sol och ej blott stråle.
Därför vill han ej se, eller i varje fall ej
erkänna, att många av hans idéer ha fränder
och vänner i samtidens mest löftesrika
tänkande, medan andra åter, och detta gäller
särskilt vissa av hans älsklingsidéer, höra
hemma i ett förgånget och övervunnet skede.
Om samtidens eller kanske rättare en
redan försvinnande generations inflytande
på Spenglers tankevärld vittnar hans
outrerade historism. Hans kulturlära är den
rätta konsekvensen av 1800-talets radikala
historism. Hos Spengler har äntligen allt
objektivt förflyktigats, relativerats och
dragits in i det historiska skeendets
oupphörligt forsande ström. Logik, matematik,
ja, hela objektsvärlden bli rent
psykologiska och historiska bildningar. Det finns
lika många logiker och matematiker, som
det finns kulturer, säger Spengler och når
så fram till den absoluta historismen och
relativismen.
Men å andra sidan har Spengler
ingalunda undgått att röna inflytande av den
inom samtidens tänkande starkt
framträdande strömning, som söker nå ut över
historism och relativism. Även han
kämpar trots sin proklamerade ärkehistorism
mot den anarki på såväl värderingarnas
som de teoretiska åskådningarnas område,
historism och relativism dragit med sig,
eller kanske rättare varit symptom på.
Det är nämligen ej svårt att skönja,
att deÄ historiens morfologi, Spenglers
innehållsrika, delvis geniala bok har till
uppgift att göra inlysande, knappast kan tvingas
gå i par med den radikala historism, vars
talan han ock för, utan innebär ett försök
till övervinnande av ali historism med dess
meningslösa upp och ned.
Säkerligen vill Spengler ej gå med på att
hans historiemorfologi är en blott och bar
historisk bildning, som blott har
psykologisk giltighet för en viss period. För
densamma begär han tvivelsutan överhistorisk
giltighet och erkänner och vädjar så till
en överhistorisk logik.
Så övervinner historismen i Spenglers
tänkande sig själv och slår över i sin
radikala motsats; av ärkerelativisten blir en
fanatisk absolutist.
Att Spengler verkligen skulle förmå att
fasthålla vid den radikala historism, han
ger sig sken av att föra till torgs, var ej
heller att vänta, eftersom en absolut
relativism upphäver tänkandets möjlighet och
således sina egna förutsättningar. Typiskt
för Spengler är emellertid, att
övervinnandet av historismen hos honom tar formen
av ett återvändande till en utpräglat
intellektualistisk absolutism, som ingenting
lärt och ingenting glömt.
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
