- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
614

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl David Ma r cu s

jr Hilt,-

Plan av vridscenen. Othello.

ler sådana som snickar Engstrand i
»Gengångare» och Luka i »Natthärbärget». Den
som sett honom vid hans repetitioner vet
vad den tyska skådespelarkonsten som
sådan förlorade när Reinhardt utvecklade sig
till regissör. Utan tvivel har han även
mottagit inflytande av Meiningarnas
framhävande av prakt- och masscenernas
verkningar. Hos Reinhardt fanns en fenomenal
mottaglighet, som tog sin näring från alla
tiders teatrar.

När han bröt igenom måste det ske
med tillhjälp av det nya ferment, som jäste
i honom och i viss opposition mot Brahms
realism. Det skedde med verk sådana som
Wildes »Salome» (1902), Maeterlincks
»Pel-léas och Mélisande» (1903),
Hofmanns-thals »Elektra» (1903), Strindbergs »Fröken
Julie» (1904), Shakespeares »Muntra
fruarna i Windsor» (1904), »En
midsommarnattsdröm» (1905), »Köpmannen i Venedig»
(1905). Redan urvalet visar vad som skiljer
honom från Brahm.

Reinhardt, som haft rikliga tillfällen att
följa Brahms hela verksamhet, måste en längre
tid i tysthet ha förnummit stilens brister
och känt sig kallad att uppträda som
reformator. Ehuru han till en viss grad är
en fortsättare av dennes realistiska stil, når
han dock snart nog bristningspunkten och
blir en övervinnare av traditionen. Vad
är egentligen det nya, det som gör den

unge regissören till en revolutionär? Otto
Brahm var väl i sista rummet en
dramaturg, han var icke en den rena scenens
man. Max Reinhardt är från topp till tå
en teaterns livegen och behärskare på en
gång.

* %

*



När man nu frågar efter de medel
den unga regikonsten använder, är det skäl
att göra början med utanverken. Det är
betecknande för hur ytligt Reinhardt
bedömes i utlandet, när, som nyligen skett
i svensk press, Reinhardts konst benämnes
»de yttre upplevelsernas»! Hur fjärran är
man inte från att förstå den moderna teaterns
egentliga väsen, när man försöker upphöja
Moskvas konstnärsteater på Reinhardts
bekostnad.

Det hindrar ingalunda att Reinhardt,
som aldrig ryggat tillbaka för experiment,
flera gånger gått för långt i användandet
av scenens alla häpnadsväckande tekniska
resurser och effekter i ljus och färger. Hela
begynnelsen av 1900-talet utmärker sig för
en oerhörd utveckling av teaterns
materiella möjligheter. Det är uppfinningarnas
gyllene tid med stundom rätt våldsamma
omkastningar. Där är vridscenen med
sina oanade möjligheter att bygga upp den
ena scenbilden efter den andra fore
dramats begynnelse, där är »vagnsystemet»

614

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free