- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
615

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den iiy a tyska regikonsten

En midsommarnattsdröm. Femte akten.
Teckning av Ernst Stern.

med förskjutbara scenbilder från sidorna,
där är slopandet av fotrampen (begärt
redan av Strindberg i företalet till »Fröken
Julie») och införandet av den så kallade
indirekta belysningen, där äro strålkastarna
och reflektorerna från alla möjliga vinklar
och vrår, där är rundhorisonter av olika
material. Men vem skulle väl arbeta med
alla dessa hjälpmedel om inte den nye
regissören, hur kunde man komma till ett
relativt slutgiltigt resultat om inte med hjälp
av problematiska experiment ? Ett
experiment är visst inte liktydigt med fulländad
konst men ett nödvändigt
övergångsstadium. Man har utan tvivel arbetat med
alltför många och bjärta effekter, innan
man lärde sig behärska den nya tekniken.

Vid sidan av regissören träder nu
dekorationsmålaren fram i ett helt annat ljus
och får en vida större betydelse för
helhetsverkan och för den yttre regien. Låt
oss kalla honom målarregissören. Hos
Reinhardt får han sin rätta ställning. Under
de första åren vände Reinhardt sig till olika
konstnärer av rang sådana som Corinth,
Roller, Orlik, Munch. Framgången var stor.
Sambandet mellan teaterkonsten och
målarkonsten röjde sig i synnerhet hos de konst-

närer som förmådde utveckla
impressionismen fram till dekorativ storhet. Medan
Meiningarna nöjt sig med att skapa
antikvariskt stiltrogna scenbilder, sökte
målarregissören att intränga i dramats stämning
och försinnliga själva dess själ. Han bröt
med den falska naturalism som med
förkärlek odlats på operascenen och som
arbetade med tusentals detaljer, med
krimskrams av varjehanda slag, och tack vare
den nya scentekniken kunde man slopa
kulisser och många andra underligheter.
Med »Pelléas och Mélisande» bröt den nya
konsten sin väg. Det var Maeterlincks
sagovärld, på en gång verklig och overklig,
tjusande och skrämmande med skygga
ljusglimtar, öde hallar och smala gångstigar.
»Salome» visade en stor djup himmel i
blåsvart färg, med stjärnor och måne, i
bakgrunden en stad och så en mäktig
gråvit borg med portal i orientalisk stil, och
kring brunnen fruktansvärda sfinxer;
Johannes gestalt höjde sig långsamt ur
brunnen och förlängdes mot himlen. Och
Shakespeares Midsommarnattsdröm firade sin
åter-uppståndelse med glans och musik —
skogen drogs in på scenen i form av smärta
plastiska träd, mellan vilka de förälskade

615

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0671.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free