Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
Wessel var detsamma, vad det nu kan heta
i femininum. Fru Julius —fru Winnerstrand
var ej tillräckligt äventyrlig. Hennes läppar
skulle ha varit mera lockande röda på
aftonen och mera frånstötande rödmålade
på morgonen.
Herr Winnerstrand däremot var som
»hjälten» så lyckad, så allzumännlich, att
vi andra herrar litet generade och brydda
sutto och lyssnade till damernas skrattsalvor.
Vad stycket beträffar saknade man
djärvare inslag, och den farsartade avslutningen
bröt den så lyckat påbörjade komeditonen.
Men man hade en känsla av, dels hur
naturligt dialogen flöt, dels hur tacksam
publiken var för lokaltonen. Själva
grundtemat, människan längtar, var av den
begåvade unge författaren behandlat i
lustspelet så kvickt, att man har alla skäl att
tro, det Christian Günther skall ge oss
välbehövliga bidrag till vår svenska
lustspelsdiktning.
Hur många av de stora fiolspelarna ha
varit ryssar? Från Östeuropa kommer
emellertid violinisternas här. Smärta och
oändlighetsträngtan ligger i fiolens klangfärg.
Det oändligt stora östra riket Ryssland är
fyllt med pessimism och känsla, det väldiga
västra riket U. S. A. av optimism och
verksamhetslust. Hur ofta förekommer ej musik
i ryska skådespel, och hur ofta förtona ej
dessa i något smärtfyllt känsloackord!
Ryssarna äro närmare naturen. Däri och i
mycket annat likna de oss skandinaver.
Hur sällan påminnes man i en amerikansk
eller i en fransk pjes om att utanför ligger
ett stycke natur. På sin höjd har man där
en trädgård eller en park. I ryska
skådespel har man utanför skogen, snödrivorna
eller den blommande steppen. Oändligheten
finnes både i hjärtana och utom de
handlande, eller rättare de overksamma.
Höstens violiner, skådespel av Ilja
Sur-gutsjov, handlar om en melankolisk och
otillåten höstlig kärlekslycka hos fru
Var-vara Vasiljevna Lavrov, och den slutar efter
ett furioso i hennes plågade själ under det
att höstlöven virvla i småstadsparken med
några stilla resignerade tongångar, när den
första snön faller.
Pessimism, har någon sagt, är den
sjukdom som gör att man ser världen sådan
den är. Frukten på kunskapens träd gav
sorg, och bra få av dem, som söka i män-
niskohjärtats skrymslen, äro riktigt glada.
De instämma oftast i predikarens »allt är
fåfänglighet, förgänglighet och jagande efter
vind».
Fru Varvara älskar sin mans vän
Bara-novskij. Hennes make är en snäll advokat
i en liten rysk stad och får veta, att hans
hustru är misstänkt. Hon söker då, för att
skona mannen, bevisa sin oskuld genom
att verka för Baranovskijs äktenskap med
deras dotter, visserligen fosterdotter. Häri
ligger ett äktryskt drag av självpålagt
martyrium, som ej blir mindre karakteristiskt
genom det för nordbor och engelsmän litet
betänkliga i att dottern blir fostermoderns
efterträderska.
Pjesen var välbyggd, allt var psykologiskt
motiverat, författaren dömer ingen och
anser alla vara sympatiska, något som jag
inbillar mig skulle kunna reta gallfeber på
anglosachser på bägge sidor om Atlanten.
Det är ingen lätt sak att spela ryska
pjeser i Stockholm, sedan vi här sett
föreställningar av Konstnärliga teatern i Moskva.
Men Dramatiska teatern redde sig utmärkt,
om man också naturligtvis saknade den
egendomliga grace som är så äktrysk, och
ibland också den omväxling som den
musikaliskt begåvade kan avvinna ett eljest
något entonigt klingande musikstycke.
Lavrov—Gösta Hillberg fick utmärkt fram
rättrådigheten och var rörande i sin
ångestfulla fråga om Varvara ej heller hade tyckt
riktigt om honom, då de förlovade sig.
Hans rival Baranovskij—herr Sten Bergvall
hade en ytterligt svår och pinsam ställning
med sina invecklade pliktkollisioner, mellan
sin slocknande otillåtna kärlek och sin
på-tvungna och dock spirande känsla för den
unga flickan, men redde sig med en takt,
som jag tror vara rysk och föreföll mycket
sympatisk.
Vjera—Jessie Wessel, makarna Lavrovs
fosterdotter, spelades med friskhet och äkta
förtjusande flickaktighet i anslaget. Då hon
började ana oråd, fingo vi på ett par
minuter se henne utvecklad till mogen kvinna.
Lyckligtvis hade hon i denna roll lyckats
bortarbeta den obligata melankoli, som lätt
kommer in i hennes framställning. Och det
var verkligen lustigt, att denna hennes seger
över melankolien skulle äga rum i en rysk
pjes.
Huvudpersonen i stycket, Varvara—Hilda
Borgström, lyckades i den utomordentligt
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
