Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
svåra uppgiften att sörja i fyra akter utan
att trötta åskådaren. Höjdpunkten i hennes
spel var, då hon frågade dottern, om
fästmannen var tillräckligt vänlig mot henne,
och då hon gjorde skäl för den berömda
schleiermacherska definitionen på svartsjuka,
die Eifersucht, såsom »eine Leidenschaft,
die mit Eifer sucht was Leiden schafft»,
när hon sargades av varje oskyldigt svar
på sina frågor och bara lidelsefullt frågade
vidare.
Man påstår, att den riktige fransmannen
endast är rädd för en sak — tråkigheten.
Det som förefaller för dumt att sägas på
prosa, bör skrivas på vers, heter det. Nu
föreslås, då en pjes förefaller vara särskilt
ledsam : kanske skulle den göra sig bättre
spelad i stiliserad form. »Knock, ou le triomphe
de la médécine» av Jules Romains hade
bort starkt stiliseras. Jules Romains är
förmodligen för genial för att kunna skriva
roliga pjeser. Jag måste erkänna, att jag har
ganska svårt att skratta åt Moliéres skämt
med läkarna, och att en lavemangspruta icke
inger mig lustbetonade sensationer. Här
förekommer i sista akten några triumfatoriskt
i procession burna dylika. Jag är säker på
att de vid föreställningen i Frankrike även
från de torraste professorers sida möttes
med de hjärtligaste skrattsalvor, ehuru de
ju, som nästan allting annat, i vår tid mist
sitt pittoreska drag och blivit sköljkannor.
Medicine doktor Knock—Olof
Winner-strand köper gamle doktor Parpelaids
praktik i en liten fransk bergstad.
Hälsotillståndet är gott, men under doktor Knocks
ledning blir procenten av behandlade sjuka
betydande. Han skriver upp både kvinnor
och män och diagnosticerar farliga
sjukdomar, varigenom han, skulle man kunna
säga, får hälsovården utbytt mot en för
honom mera lukrativ sjukvård. Att rikt
och i synnerhet rikt och sysslolöst folk få
krämpor, det vet man. Här blevo de enkla
bönderna genom användning av alla
medicinska medel, kan man säga, d. v. s.
använda under diagnosen, sjuka. Knock fick
de snålaste under sin läkarbehandling. Jag
kan ej påminna mig mer än en verkligt
lustig scen, och det var då de två busarna
kommo in vid gratiskonsultationen för att
driva med doktorn och efter ett par
minuters behandling med stetoskop och
blodtrycksmätare gnällande och kvidande läm-
nade lokalen. Här var särskilt Ivar Nilsson
uppfriskande genom övergången från högsta
livslust till bedrövelse intill döden.
Vad vill Jules Romains bevisa? Att en
bedräglig doktor kan förtjäna pengar på
att lura sina patienter, det veta vi ju förut.
Är det ej i stället en sorts gottköpsnihilism,
någon sorts tro på universell humbug? Den
lär ju omspinna hela borgarstaten. Men den
är särskilt illa använd, då det gäller en
grupp människor, som mer än de flesta
underkasta sig mödor och besvär för andra
och som i ett alltjämt ökat antal fall rädda
människorna från säker död.
Spelet var gott, typerna ofta märkligt
franska. Så särskilt Mousquet—herr Carl
Browallius, som den genom Knock på grön
kvist komne apotekaren i staden. Herr
Winnerstrand hade gett sin doktor något
av knastrande torrhet, av nötknäppare,
och detta var visserligen av god verkan;
men hela stycket är steriliserat, som man
säger i läkarkretsar, allt organiskt liv är
utsläckt i denna alltför torra luft.
Man har från vederhäftigt håll gett Pär
Lagerkvist epitetet »renhjärtad», och det
är verkligen eljest det sista ordet man
brukar vilja sätta på modernister, det må nu
vara fråga om litterära, konstnärliga eller
politiska sådana. I så måtto hör Lagerkvist
till den religiösa sorten modernister, att
han »talar med tungor». För att en sak
är modern, ja t. o. m. modernistisk, kan
den ofta ha förekommit under olika tider.
Lagerkvist vill, förmodar jag, — man
utsätter sig ofta för opposition, då man själv
profan skall söka tolka något av den
innersta helgedomens mysterier — något av
detsamma som Thorild ville för nu snart
150 år sedan, nämligen endast förklara
hela världen, ehuru klarhet kanske är det
som är dessa författare mést motbjudande.
Hos båda finnes en känsla så våldsam, att
man undrar om de skola nöja sig med att
ordna det hela blott för detta lilla klot
och om ej detta skulle vara en alltför
trång verksamhetskrets för dem, utan att
det snarare gäller att ge hela universum
inklusive kometer och nebulosor nya
riktlinjer.
I Den osynlige har Lagerkvist givit sitt
första helaftonsstycke. Liksom den ärlige
religiöse — också den fràdgetuggande
der-vischen — inger hyggligt folk en viss re-
1 57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
