Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
spekt, så måste jag säga, att ärligt uppsåt
och våldsam vilja i sökandet stämmer till
aktning, då det gäller ett litteraturalster
som man ej förstår. Man avsäger sig ej
därför rätten att kritisera. Den angenäma
känsla att förstå och uppfatta mer än jag
först trodde jag skulle göra erfor jag då
jag såg Lagerkvists två enaktare, »Himlens
hemlighet», en fantastisk filosofisk pjes i
en akt, och även då jag övervar
föreställningen av »Den svåra stunden», som var
enbart filosofisk. Jag hade ej samma
behagliga sensation, då jag nu fick se »Den
osynlige». Skådespelet har ingen röd tråd,
endast en röd huvudfigur, den som man
först får se, d. v. s. den osynlige. Under
jämmer och kvidande arbeta människorna.
Förbannad vare jorden! I den måste man
gräva, i den måste man själv ner. Mannen
och Kvinnan gräla som i en
Strindbergs-pjes, och förvaltaren förtrycker. Allt detta
skedde i halvmörker och med den röde
som någon sorts ordförande för
mänskligheten. En stor del av publiken gjorde nog
det misstaget att tänka sig trälandet och
trälarnas opposition som någonting
bolsje-vikiskt betonat. Förmodligen har författaren
sett saken mera allmänt filosofiskt och häri
skiljer han sig nog också något från
Thorild, som var mera reformatorisk, och — får
man kanske ännu säga — något större.
Den andra akten utspelades i strålande
ljus med ljusklädda människor och en
förebedjare i mantel. Det var en av de
långtrådigaste akter- jag sett på någon
europeisk scen. Bönen är något av det
mest vördnadsvärda, en av de mest
gripande av alla människans livsyttringar.
Här, i pjesens andra akt, undrar man
ibland, om det eviga omtuggandet och
upprepandet hos bedjaren skulle vara någon
sorts parodi på bönen. Man trodde ett
ögonblick, att författaren ville framhålla
bönens onödighet, att man vände sig till
ett dövt och stumt intet och att hemskheten
i detta skulle understrykas genom
ordrikedomen. Orden kunna ju vara till för att
dölja tankarna. Här trodde man ibland, att
de skulle användas för att dränka åhörarna.
Så kom sista akten. På 1400-talets slut
citerades i Sydtyskland
»Ich leb’ ich weiss nicht wie lang,
Ich sterb’ ich weiss nicht wann,
Ich fahr’ ich weiss nicht wohin,
Mich wundert dass ich noch fröhlich bin.»
Luther säger visserligen, att detta är
ein Reim und Spruch der Ungläubigen1,
men det är dock ett vackert uttryck för
det jämnmått, som kan finnas hos
människan i denna vanskliga värld. Författaren
dröjer emellertid, och har naturligtvis rätt
till detta, uteslutande vid
människoandens-suckande och bävan inför döden. Och denna
träffar slutligen den sista människan. Då
blir det mellan Döden och Den Osynlige
följande egendomliga replikskifte. Döden
frågar om han icke råder också över Den
Osynlige.
Den Osynlige: Nej inte över mig.
Döden: Då är Du Gud själv?
Den Osynlige: Nej, Gud han är död! En gång
har jag varit deras Gud, men nu är han (?) död.
Döden: Och Du?
Den Osynlige: Jag lever.
Den Osynlige är människoanden, vilken
— det säger författaren uttryckligen —
märkligt nog lever även sedan den sista,
människan dött. Vi hade förut sju
världsgåtor. Nu ha vi fått en till, nämligen vad
Pär Lagerkvist har menat med detta.
Bland de spelande utmärkte sig särskilt
fru Maria Schildknecht som Kvinnan. Hon
kom med toner från hjärtats innersta djup.
I förvaltaren hade Sven Bergvall fått in en
autoritativ kraft av mäktig verkan, men den
klarhet och den pondus, varmed Gustaf
Molander läste Den Osynliges verser blev
dock aftonens vackraste prestation. Detta
och hans broder Olofs regi samt Bertil
Damms dekorationer, d. v. s. de till första
och särskilt till sista akten, voro det bästa
man fick av detta framförande av en
strävande och ärligt sökande odramatisk andes
kaotiska försök att säga något om livets
mening, den fråga vilken de störste från
urtiden till våra dagar förgäves sökt
besvara.
Det är egendomligt, hur produktivitet
tycks vara typisk för spansk dramatik.
1 Med sin mer rörande än logiska optimism
ändrar Luther detta hedniska språk till ett kristet av
följande lydelse:
»Ich leb’, und weiss wohl wie lang,
ich sterb’ und weiss wohl wie und wann,
ich fahr’ und weiss Gottlob wohin,
mich wundert, dass ich noch traurig bin.»
Det har påpekats, att den urspungliga versen
uppkommit bland den senare medeltidens vandrande
skalder, bland goliarder och vaganter.
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
