Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Lope de Vega uppgives ha skrivit 1,800
komedier, och Nobelpristagaren Jacinto
Benaventes dramatiska æuvres uppgå till
27 volymer, och det är vackert så. Det
av hans skådespel som här gavs 1924
var ingalunda något hastverk utan en
särdeles väl byggd och gedigen bondpjes, som
man såg med stor båtnad.
Man tänker nog ej i allmänhet på, att
Spanien liksom Frankrike är ett bondland.
Den »hållning och grandeza», som man
anser och med rätta somtypiskt
spansk,återfinnes även bland bönderna. När man är ute
på landet i Spanien, kan man på landsvägen
få se —■ det har jag gjort — en man med
gevär över axeln, stolt galopperande på
sin häst. Och man blir ganska förvånad
att höra, att det var en bonde. Den
allvarlighet och högtidlighet, som hör ihop
med bönder, utmärker särskilt de spanska,
och lägger man därtill att svart är
national-färgen, då det gäller kläder, förstår man
att då ridån går upp i Benaventes pjes
»La Malquerida» -— Mors rival, som den
heter i svensk översättning — och ser ett
tiotal svartklädda kvinnor av olika åldrar
högtidligt samtala, man får det allra
starkaste spanska intryck. Det var spanskt
bondfolk som roade sig.
Storbonden Esteban — på premiären i
Stockholm lära några spanjorer blivit litet
enerverade av att det ej som i Spanien
uttalades Estevan — är gift med den
präktiga ännu vackra Raimunda. Både han och
hon äro ledsna över att hennes dotter i
förra giftet Acacia är så kärv och ovänlig
mot styvfadern, vilken hon ej tycks kunna
lida. Nu är Acacia emellertid förlovad med
den förmögne unge Faustino men ser ej
mycket gladare ut för det. Så medan
kvinnorna sitta och samtala faller ett skott i
natten. En okänd karl har skjutit
fästmannen.
Genom en berusad herde, som pratat
bredvid munnen, får man emellertid veta,
att herden på Estebans befallning skjutit
den unge mannen, och Raimunda erfar av
sin systerson, som själv hade sina
funderingar på Acacia, att en nidvisa sjungits i
byn och att det talas om »mors rival» med
tydlig syftning på Acacia.
Medeltiden, ja urtiden tycks leva kvar
på spanska bondlandet. Det finnes där en
stolthet och en obändighet, som nästan
minner om den nordiska vikingatiden, och
det är som om man vore i en isländsk
bondstuga, då andra akten slutar. När ridån
går upp för den sista, är stämningen
ödesdiger, och urladdningen blir förfärlig.
Raimunda älskar sin brottslige make trots allt,
trots att han bekänner att han, ytterligare
eggad av dotterns hat, älskade flickan. Då
befaller modern Acacia att omfamna honom
och övervinna sin motvilja samt kalla honom
far. När hon gör detta, brister hennes
självbehärskning, och hon bekänner i
lidelsefullt utbrott sin kärlek till styvfadern. Då
paret vill bryta sig ut ställer sig Raimunda
i dörren och träffas av ett skott från makens
bössa.
Trots dessa starka färger och vilda lidel-
Fot. jQlmberg Preinitz.
Glist af Molander som
Den osynlige.
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
