Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L attr in
ser verkar allt äkta, inga falska toner störa.
Allt utvecklar sig logiskt och slutligen
under de sista scenerna med vild fart. Jag
såg ej fru Bosse som Acacia, men fröken
Tessie Wessel, som dubblerade rollen, var
som hon skulle vara, stilla och ödesmärkt.
I Estebans roll lyckades herr Sven
Bergvall fullkomligt. Eros kan vara pervers och
elak ibland, och det var en pil av
giftigaste sorten han riktade mot den hygglige
spanske bondens hjärta. Han var en bra
människa, som tyckte om sin hustru. Det
var bara det, att han — och här har man
alla skäl att använda orden kosta vad det
kosta ville ■—- älskade sin styvdotter och
att hans glödande förtärande låga tände
flickans genkärlek. Detta förmådde icke
Fedra hos Hippolytes. Man led av
uppriktigt medlidande med den till kärlek
fördömde, och att man gjorde det var både
författarens och skådespelarens förtjänst.
Raimunda spelades av fru Kolthoff på ett
i mitt tycke fulländat vis. Duktigheten,
godheten, klarheten, kvinnligheten, den varma
kärleken till maken, allt kom fram, och
själva röstklangen hade något latinskt, som
troligen skulle verkat teater om det
kommit från en svensk bondkvinnas mun, men
som här var utmärkt på sin plats.
Spanjorer påstodo, att uppsättning och spel
verkade spanska, och då få väl vi griniga
stockholmare ge med oss och erkänna,
att våra teatrar ej sällan stå på ett högt
plan.
Eugène Brieux hör till den äldre nu
levande dramatikergenerationen. Hans
skådespel Advokaten föreföll att vara en elegant,
men litet torrt om också mycket skickligt
berättad brottmålshistoria. Den framstående
advokaten Martigny—herr Lars Hansson har
åtagit sig att försvara en ung förtjusande
fru, anklagad för att ha skjutit sin man.
Han är i början övertygad om hennes
oskuld, men under sina förberedande
undersökningar blir han, dels genom hennes
egendomliga sätt att halvt trotsigt, halvt
frånvarande neka att ge honom närmare
upplysningar, och dels även genom andra
förhållanden, benägen att tro henne vara
skyldig. Han åtar sig dock att försvara
henne, och detta av ett så talande skäl som
att han redan länge varit förälskad. Efter
en del spännande scener övertygar han —
detta sker utom scenen — juryn om hen-
nes oskuld. Hon frikännes och erkänner
sedan privat för sin advokat, att hon skjutit
maken då denne, en moraliskt förfallen
person, hotade att döda just M. Martigny,
advokaten, som han misstänkte henne för
att älska. Då det ej var någon 2
5-öresroman blev emellertid äktenskap mellan de
två av etiska skäl omöjligt.
I Frankrike hör som i Grekland och
Rom försvarsadvokatens yrke till de sköna
konsterna. Alltsedan Hypereides som
yttersta argument för hetären Frynes oskuld
till religionsbrott ryckte kläderna av den
anklagade, så att domarna förklarade sig
ej kunna tro på skuld hos en så skön
kvinna, har i de länder, där klassisk
kulturuppfattning råder, advokaterna använt
sig av dylika hänvändelser till domarnas
mänskligaste sidor. Vältaligt och kvickt,
ibland känslofullt och patetiskt, rinner talets
flod, »melle dulcior», ljuvare än honung,
som Cicero säger. Visserligen finnes det
också i Frankrike catoniska naturer.
Presidenten Martigny—herr Bror Olsson var en
sådan i denna pjes. Han opponerade sig
med mycken pondus emot denna alltför
grekiska uppfattning av advokatyrket. Det
blev en retorisk tvekamp mellan honom
och sonsonen om advokatens rätt och plikt.
Men massan i de latinska länderna älskar
ej den kalla rätten — folksjälen både i
Grekland och i Frankrike är femininum —
utan vill, att sympatiska skola få rätt och
osympatiska orätt, oberoende av hur det
förhåller sig i verkligheten.
Herr Lars Hansson hade åtminstone
förmåga att övertyga åskådarna att han själv
var sympatisk, ehuru hans verksamhet gick
ut på att fria en skyldig Det var en
omväxling, en mångsidighet i hans spel, som
kom mig att dels uttala »icke skyldig» för
advokaten och dels skänka min verkliga
beundran åt skådespelaren.
Vad fru Karin Molander beträffar
behöver man ej mer än se hennes blonda
välväxta gestalt i den svarta dräkten för
att bli rörd, och när hon sedan börjar tala,
gläder man sig åt den smak och den konst,
varöver den utmärkta skådespelerskan
förfogar. Behöves det egentligen någon
advokat, då man har ett så rörande och
kvinnligt tonfall i rösten?
Många kännare anse, att Shakespeares
En vintersaga är ett av hans svagaste ar-
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
