Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
beten, men det är i alla fall roligt att se
också på Rembrandts svagare saker.
Stycket består av två alldeles olika
hälfter, en mörk, där man befinner sig i hovets
salar med oresonlig svartsjuka,
giftmordsplaner, grymhet och brott, det hela
slutande med blixt, åska och förödelse, den
andra hälften i ljus och fröjd. Här är man
bland sorglösa och dumma bönder, får se
en gladlynt tjuv och förälskad ungdom, och
det hela slutar i lycka och försoning.
Stycket är, som titeln anger, en saga. Med
ordet en vintersaga menades det, då
stycket skrevs, en sorglig saga. Orimligheterna
få också skrivas på sagans konto. Men hur
egendomligt psykologiskt träffande äro ej
många av replikerna. Man har påpekat,
hur äkta barnsligt Shakespeare låter
barnen tala i sina skådespel. Här låter han
lille Mamilius säga till en hovfröken:
»Jag tycker inte om dig.»
»Varför det?»
»Du kysser mig och talar så med mig, som jag
vore ett barn.»
I originalet står, och det är ännu bättre: »You’11
kiss me hard and speak to me, as if I were a baby
still.»
Vad skulle Boileau ha sagt om att
mellan tredje och fjärde akten anses sexton år
ha förflutit?
Det är hårt att förebrå Tisbes
författare, Arbogarektorn Asteropherus, att blanda
hedniska och kristna synpunkter, när man
i den alldeles samtidigt i England
uppförda »En vintersaga» på en gång hör om
att oraklet i Delfi rådfrågas och att en
puritan deltager i handlingen, blåsande
psalmer på sin säckpipa. Det är blott
sagans stil, och det är alldeles onödigt att,
som vissa vetenskapsmän gjort för att
ursäkta Shakespeares tal om sjöresan från
Sicilien till Böhmen, leda i bevis att Böhmen
en gång haft ett område vid Adriatiska
havet.
I Perdita finnes likhet med Miranda.
Dessa två voro den omkring femtioårige
Shakespeares ideal av en ung flicka. Båda
hade i hög grad den egenskap han satte
främst hos en sådan, naturlighet. Då den
unga Perdita säger, att hon ej vill ha
brokiga lövkojor, och det frågas varför, svarar
hon:
»Ty jag har hört. att det en konst skall finnas,
som gör dem brokiga till trots utav
den mäktiga, den skapande naturen.»
11 — Ord och Bild, S4:e årg.
Man påminner sig den gamle Ruskin,
som var så ömtålig om naturens rätt att få
vara ostörd, att han kallade syrener i
december och jordgubbar i april för »djävulens
verk».
Med naturlig höghet spelade de två
kungabarnen Florizel och Perdita—Arnold
Sjöstrand och Mona Mårtenson.
Slutscenen med Hermiones något om en
vaxfigur påminnande bild, gjord av »den
store italienske mästaren Giulio Romano»,
en konsthistorisk attribution som får stå
för Shakespeares räkning, verkade en nyans
kvalmig.
Den onde konungen Leontes—herr
Svennberg och den ädla drottningen Hermione—
fru Kolthoff voro båda stiltrogna. Tacksam
som roll, d. v. s. endast om man har den
rätta komiska kraften, och det är ej många
komiker förunnat, är den bortom gott och
ont verkande tjuven Autolykus. Jag minnes
ännu väl, hur oskyldig Baeckström var som
denne för sjutton år sedan. Ivar Nilsson
var ej lika oskyldig, men han övervann
dock lätt alla moraliska betänkligheter mot
sjunde budet hos åskådarna, då han
skildrade sitt vitæ genus och sitt psyke i sången:
»Vitt linne, som bleks på gärdsgård och stör,
— hej fågelsång, är det bästa som finns —
en klåda på mig i fingrarna gör,
ty färsköl är dryck för en prins.»
»Bella matribus detestata», säger
Horatius om krigen. Redan romerska mödrar,
makor och fästmör avskydde kriget, som
emellertid redan då var pium, justum,
heligt och rättvist. Efter segern kom
triumftåget och hos några kanske också
besinningen.
Med blandade känslor och med tydliga
uttryck av ogillande hos en del av
publiken har Paul Raynals skådespel Graven
under triumfbågen mottagits, då det först
spelades på Théàtre fran<jais. Det gällde
väl snarast misstanken att författaren icke
ställde sig odelat sympatisk till det franska
begreppet av ära, la gloire. Har man sett
skådespelet, råder intet tvivel om att Raynal
sätter pliktuppfyllelsen som ärans
kärnpunkt och anser offrets storhet vara högre
än segerns. Erkänner han, som han säger,
att alla krig äro brodermord, kanske också
de inbördes — det senare förnekas ju från
verkligt frisinnat håll —, tycker han dock
säkert att en grav under 1’Arc de Triomphe
i öi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
