Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
vore rätta platsen för styckets hjälte och
för mången annan, som enkelt och med
djupaste smärta offrat både lycka och liv
och gett det dyrbaraste utan hopp om att
göra någon egentlig nytta, utan
segervisshet och utan tro på att vakna upp i ett
liv efter detta.
En tryckande blytung och pinsam
stämning vilar över de fyra timmar soldaten
får vara hemma hos sin fästmö. Den
ursprungliga texten lär utan förkortningar
tagit sex timmar att uppföra, och det hade
nog varit för mycket att begagna sex
timmar att säga det som man i verkligheten
hade fyra timmar till, så mycket mer som
dessa fyra timmar också användes till
annat än tal. De flesta som deltagit i
kriget eller vid den tiden vistats i de
krigförande länderna ha förvånat sig åt att
livet till och med i skyttegravarna kunde
fortsätta med lugnt arbete och med glam
och skämt nästan som vanligt. Människan
är sä skapad, att hon i allmänhet icke
tänker på dödens oundviklighet. Men får
man ett bestämt datum, det må vara trettio
eller fyrtio år fram i tiden, då man
oundgängligen måste dö, blir ens liv förstört.
Och det är väl tvivelaktigt, huruvida en
man alis kan känna någon glädje och
njutning, om han har vissheten att dö
under det närmaste dygnet. Man går då
»dödens väg», befinner sig i »dödsskuggans
dal», och de andra gå »livets väg». Det
är en avgrund som ligger mellan de två
vägarna.
Man såg genast, att soldaten visste sig
gä ej mot en möjlig men mot en säker,
omedelbart förestående död. Det kan ej
nekas, att pinsamheten blott i små doser
är tillåtlig på scenen. Här blev det väl
mycket med tre timmars andlig tortyr,
ytterligare understruken genom att blott
tre — och alla olyckliga — förekommo
på scenen. I den äkthet, som pryder stycket
trots det myckna överanalyserandet, äro ett
par oäkta moment insprängda; dels den
teatraliska invokationen till de döda
kamraterna, som författaren troligen tänkt sig
framförd på samma vis som skådespelaren
här gör det, med armarna i vädret —
denna detalj har säkert särskilt uppskattats
på Théåtre frangais —, dels fästmöns
utbrott efter den helt naturligt anteciperade
och korta bröllopsnatten med orden: »Jag
älskar dig inte.» Även om hon undermed-
vetet kände en fasa över att hon under ett
mångårigt krig icke skulle kunna hålla sig
trogen i hjärta och sinnen, utan att
känslan skulle nötas bort av oro, så skulle
hon dock i själens översta lager känt
visshet om att hon i den stund hon talar
både älskar honom och tror sig skola
fortsätta med detta. Detta skulle vara fallet hos
de ytligaste och lättsinnigaste, hur
mycket mera skulle det då icke vara troligt hos
den av äkthet och sann kvinnlighet fyllda
representanten för Frankrikes bästa kvinnor.
En sådan var Aude.
Det är med en viss ovilja, med oro och
bävan vi tvinga oss att rikta blicken mot
det stora allvaret och tänka: Hur skulle
du vara själv under detta hårda prov?
Raynals starka, ibland i hjärterötterna
gripande skådespel berör med fransk klarhet
och med den psykologiska obarmhärtiga
uppriktighet och sanning, som alltid
utmärker de bästa fransmännen, känslorna
under kriget, ej minst bakom fronten. Det
verkar trots de båda ungas rena hjärtan
som en mardröm. I fyra år led nästan hela
Europa under den drömmen. Vi anade hur
det var även här i Sverige genom den
beklämning vi själva erforo, trots att vi
stodo utanför det värsta.
Den skaldiska fantasien och skådespelets
påtaglighet ha nu bragt allt detta genom
Raynals Graven under triumfbågen
närmare våra ögon och våra hjärtan. Soldaten—
Gösta Ekman hade andligen omgivit sig
med en järnrustning starkare än den
stålhjälm han bar på sitt huvud, då han låg
i skyttegraven. Dödens visshet gav honom
något av höghet och bildade liksom en mur
kring honom. Hans snyftningar, då fästmön
sov och då hans sista dag grydde, utfördes
med gripande måttfullhet och ohygglig
intensitet. Det hela var ett kraftprov, som
gjorde Gösta Ekman till en skådespelare
i första ledet, ej bara här hemma utan
också jämförd med dem på de stora
scenerna.
Flickan var i Inga Tidblads gestalt väl
späd och väl spröd. Hon borde haft mera
kropp. Men här sluta också anmärkningarna.
I själfullhet, i innerlighet, i naturlighet, i
rörande sorg och oro och i ett personligt
behag, som fullt förklarar de båda männens
beundran, fyllde hon måttet.
Herr Hedqvist som fadern hade gjort
sig onödigt gammal. Han verkade trop
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
