Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
gaga, som en fransman skulle säga. Man
kan vara ledsen åt sin ålder långt innan
man är decrepitus. Men eljes visade han
sig som så ofta vara en verkligt stor
skådespelare både i sin hårda egoism och
i klagan över ålderdomens ensamhet. Och
särkilt i slutscenen, då han trevande och
tafatt klappade sonen på ryggen, grep han
genom sin starka verklighetskonst.
I den version, i vilken stycket här gavs,
med väldiga uteslutningar och beskärningar,
framgick det icke tillräckligt tydligt, hur
det egentligen var med det pinsamma
erotiska mellanhavandet -— låt vara att det
ännu icke hänt något — mellan fadern och
Aude. Även blev det ej fullt klart, att
denne spänstige, energiske och elegante, i
Aude, om ock ännu outtalat, förälskade
äldre herre hade under kriget genom arbete
och klokhet satt familjens ekonomi på
fötter. Fadern hade en känsla av, att hans
verksamhet med egendomen var minst lika
lycklig för familjen och landet som sonens
vistelse i skyttegravarna. Genom den
påtalade åldriga maskeringen blev allt detta
icke tillräckligt understruket.
Raynal har själv i stycket rest en
triumfbåge åt den enkla plikten och offret,
och om även, som på Chalgrins stora Arc
de Triomphe, en och annan relief är litet
teatralisk — ali skulptur där är ej av Rude
— blir helheten ändå värdig Frankrike och
dess soldater.
»Ja, Nora havde jo ikke saa aldeles ret
hun heller», lär Ibsen ha sagt. Men i ett
avseende håller han säkert med henne,
nämligen då hon »holder Dommedag over
sig selv», och han, som alltid haft en
förkärlek för de stora, klara och stränga
avgörandena, var nog också rätt belåten med
att hon »gick».
En hindu, han må nu vara en
handlande eller en rajah, kan få och utföra idén
att återstoden av sitt liv sitta och samla
sig i en bergsskreva på Himalaja. Kejsar
Karl V drog sig tillbaka från tronen och
levde sitt sista år under grubbel i klostret
S:tjuste. Och många män och kvinnor i
den katolska kyrkan ha i alla tider
handlat så. Här i Sverige skulle det verka
mycket egendomligt, om en bankdirektör,
missnöjd med sitt handhavande av en eller
annan aktieportfölj, droge sig tillbaka under
sina sista levnadsår till en stuga i Tiveden
Fot, Atelier Jager.
Gösta Ekman som Soldaten i
Graven under Triumfbågen.
för att uteslutande grubbla över etiska
problem.
Ibsen fortsätter den paulinska,
augustinska, luterska linjen och okonfessionellt
den geijerska uppfattningen av
protestantismen, att kärnpunkten är: var och en är
själv ansvarig för sin salighet. Hur Bøjgen
än lockar och skrämmer, hur fraser,
livslögn och konventionalism än vilja stämma
till eftergifter, måste man göra upp med
sig själv. Han får något av stoisk kyla och
kärvhet. Dygd och plikt äro hårda och
kantiga ord, och om Ibsen också slutar
Brand med orden »Han — Gud — er
Deus caritatis», saknar man för mycket
hos den store mannen vid sidan av rättens
paradox den kärlekens paradox, som finnes
i de evangelisten Johannes tillskrivna
orden: »Kära barn, älsken eder inbördes, ty
kärleken är allt.»
Dockhemmet är underbart välbyggt. Är
det gammalmodigt? Att Nora går verkar
hopplöst antikverat, men allt annat är
fortfarande lika friskt, säga många. Ett av
våra klaraste huvuden bland författarna
yttrade däremot: Allt är gammalmodigt i
Dockhemmet utom att Nora går. Ibsen själv
tyckes då och då ha besvärats av Bøjgen,
ty Ibsen skrev »til Avbenyttelse i
Nødsfald» ett nytt slut med Nora gråtande
nedsjunken utanför barnens rum.
Dockhemmet verkar 1880-tal, och det
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
