Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca r I G. L
aur in
Fot. Almberg & Preinitz,
Harriet Bosse som Nora
i D o c k h e mm e t.
vore väl märkvärdigt eljest, ty det gav ju
uppslaget till en stor del av åttiotalismen
och den sorts kvinnokrav som förekommo
då. »Kvinnokrav» kanske smakar något av
patetisk fraseologi, men det torde vara
svårt att neka till, att en väldig omdaning
i uppfattningen av kvinnans ställning som
individ och samhällsmedlem utgör ett av
de viktigaste dragen i det senaste
halvseklets fysionomi, ej minst i Norden. Ibsen
har tidigare än de flesta förstått rättvisan
i många av dessa krav, och hans
oförstående eller brist på intresse för den sexuella
sidan av kvinnans krav gjorde honom
under dessa decennier ännu mera sympatisk
för de nordiska kvinnosakskvinnorna. Det
står som en iskyla omkring nästan alla
Ibsenpjäsernas kärleksförhållanden. Något
av abstrakt torrhet ligger över dem
allesamman. Venus Urania har han fattat, den
logiska, astronomiska skönheten, men har
han någonsin fröjdat sig åt färgen på en
blomma eller formen på ett kvinnobröst?
Dockhemmet skrevs i Amalfi och gavs
först i Köpenhamn med fru Hennings som
Nora d. 21 dec. 1879 och i Stockholm
d. 8 jan. 1880 med fru Hwasser som Nora.
Nu fyrtiofem år efteråt sökte man på
Dramatiska teatern ge interiör och dräkter
något av det utseende de hade på premiä-
ren. Vad interiören angår tillfredsställde
den nu ej ens mycket enkla fordringar på
stämning och historisk noggrannhet. Vida
bättre var det med dräkterna. Endast
primadonnan hade, som primadonnor bruka,
satt sig över regifordringarna och uppträdde
i kort klänning. Även om inte regissören
skulle våga säga till henne, vet nog en
dam med fru Bosses höga kultur och
bildning, att en konfirmerad flicka 1880 hade
länga klänningar och att fru Nora efter
åtta års äktenskap icke kunnat alis gå ut
i staden i en kort klänning. Alla de
övriga hade visat ett ömtåligare konstnärligt
samvete på denna punkt. Fru Bosses spel
som Nora var i hög grad förtjänstfullt.
Lekfullheten, lyckan, lögnaktigheten och
sedan oron och ångesten gjordes sant och
gripande, och den didaktiska tonen, som
ibland kommer fram i hennes röst också
då den ej är på sin plats, passade här
under hennes lilla predikan för Helmer.
Styckets huvudscen är dock på något vis
uppkonstruerad och onaturlig. Men det är
ju för den det är skrivet. Skulle det kunna
tänkas något rysligare än att Nora, luttrad
och ansvarsmedveten, komme tillbaka och
började predika om kvinnans krav för
Helmer. Det vore väl giltig
skilsmässoanledning! Helmer—herr Sven Bergvall var
som jag tänkt mig honom. Hans ihåliga
konventionalism, hans anstrykning av esteticism,
hans tråkighet, allt framhölls utmärkt av
skådespelaren, och det litet sonora i rösten,
eljest lätt verkande teater, var här ett pius.
Av de tre övriga, fru Linde—fru
Schild-knecht, god som typ, doktor Rank—herr
Gustaf Molander och advokat Krogstad—•
herr Carl Browallius, tyckte jag att den
senaste gav mest. En norsk underhuggare
från åttiotalet måste ej sällan ha sett ut
så, och några tonfall av hård energi och
andra av mildare sort, riktade åt fru Linde,
rörde åtminstone mig.
Dockhemmet är som ett konstur, det
märkvärdigaste är mekaniken, men det rör
en ej så mycket, om den lilla prinsessan går
ut genom dörren. Men att fru Bosse gick,
det var ledsamt.
Ludvig Fulda, som genomdrev att Ibsens
Gengangere första gången utom Norden
uppfördes 1886 i Augsburg, och mot vilken
kejsar Wilhelm II personligen ingrep för
att fråntaga honom det Schillerpris Fulda
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
