Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
på henne, tagit fast honom, stoppat honom
i en säek, doppat honom i Arnö och
därefter hackat honom något i bakdelen med
sin dolk. Det påstås, att italienare äro
lättstötta. Giannetto kände sig med rätt
mycket fog stucken och ville hämnas. Han
lurar Neri i en fälla och får honom häktad
som vansinnig. Neri kommer loss, och med
äkta italiensk skicklighet lyckas Giannetto
finna la combinazione och ordnar saken
så, att den svartsjuke Neri tar miste på
person och i stället för Giannetto mördar
sin älsklingsbroder, då denne befinner sig
i Ginevras säng. Detta är starka saker,
och ändå verkar det ej rövarroman, blott
en synnerligen dramatisk sedebild från
Lorenzo il Magnificos Florens, allt i vackra
historiska dräkter och med mycket god
regi. Det uppstod en stor strid utom scenen
om Neris-—herr Klintbergs skägg, och det
hade varit kulturhistoriskt riktigare, om det
varit borta, eftersom stycket spelar i Florens
vid 1400-talets slut. När jag gick till teatern
trodde jag att jag skulle få tråkigt, men
kom i stället att med spänning och intresse
följa handlingen i det synnerligen välgjorda
stycket.
Neri—herr Klintberg hade plats för
våldsam kraft, och han kunde också komma
med den. Herr Gösta Ekman spelade den
fege men listige Giannetto och gav en
stark italiensk renässansstämning. Den sköna
Ginevra—Märta Ekström var också som
hon skulle vara. Det blir ofta något litet
tillgjort och jolmigt vid framställning av
historiska hetärer, särskilt sådana från äldre
tider. Här lyckades hon ge en riktig
praktkvinna, full av livslust, helt naturlig, utan
faddhet och lättsinnig på rätta sättet.
När jag såg Vendetta, tänkte jag på ett
ord hos den samtida Macchiavelli. Han
förvånade sig åt att hertigen av Burgund,
då han förolämpat någon av sina hovmän,
försonade sig med dem. I Italien, sade
han, låter fursten, om han förgått sig mot
någon av sina vänner, i stillhet röja dem
ur vägen.
Vad kvinnan vill heter en liten
förträfflig komedi av Tör Hedberg. Kvinnan vet
inte vad hon vill och vill ha det så,
påstår kanske elaka herrar. Skulle man inte
helt enkelt kunna säga: Hon vill ha
beundran, man och barn och känsla av att
göra något nyttigt för dem och så få tack
för detta, eljest i nödfall känna sig göra
någon nytta för enskildas eller statens
affärer. Och såvida hon är en naturlig kvinna,
skaffar hon sig i ett rätt stort antal fall
detta och blir då i allmänhet belåten.
Kanske menar författaren med sin titel, att
vad kvinnan vill, det driver hon igenom.
Nu efter »Nationalmonumentet», det
lustigaste svenska lustspel som tillkommit, måtte
väl Tor Hedberg icke behöva väcka någon
opassande häpnad för att han skrivit en
rolig komedi. Det tyckes i alla fall icke
vara någon som kan göra den saken lika
bra som han här i landet.
Ungdomens sedliga urartning har
behandlats från gamla Egyptens dagar — det
finnes faktiskt papyrusar som beröra detta
förhållande — till vår tid. Hedberg går
med på att ungdomen ändras men tyckes
som jag anse, att pius ga change, pius
c’est la mëme chose. Vi ha ju fullmogna
människor, som »förstå sig på ungdom»,
och man har en stark känsla av att
författaren anser Dagmar Wallroth vara ganska
sympatisk i ali sin näbbighet. Man har
förebrått stycket, att det slutar i ett intet. Det
utmynnar i remis, om man så vill. I
apo-katastasis, d. v. s. alltings återställ else, om
man vill ha ett finare ord för det. Det
hela slutade med besinningens och de
sam-hällsnyttiga och etiska krafternas seger.
Med vilken överlägsenhet sköter ej
författaren dialogen. Han vet hur det låter,
när svenskar, också sådana i de nu
litterärt så föraktade bildade lagren, tala
sinsemellan. Anslaget är ypperligt med sin
stämning av det nutida Stockholm, med
hänförelse för motorcyklar, och med den
unga flickans förlovning med en gift herre.
Pappan: Är han gift?
Dottern: Tag det inte så tragiskt, pappa. Du ser
ju hur lugn jag är.
Pappan: Det är ju just det som är det tragiska.
Menar ej författaren med denna flickans
replik att från början antyda, att det ej
var så farligt med kärleken till docenten
Lundholm, ty om det är allvarligt med
känslan, så generas den älskande parten
alldeles obegripligt av att den andra är
gift.
Man behövde bara se den otrevlige
docent Lundholm för att begripa att det ej,
som det vulgärt heter, skulle bli någon
kärlek av. Är det ej en äkta lustspelsidé,
och här förträffligt genomförd, att låta den
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
