Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
med svarta kåpor och toppmössor. Vid
sammanträffandet med Buddha försöker
Siwertz förklara hans pessimism såsom en
naturlig reaktion inför tillvarons brännande
rikedom och skönhet i hans tropiska
hemland; analogt borde man då kunna härleda
amerikanernas nervösa optimism,
utveck-lingsfetischism och smattrande livsbejakelse
från existensformernas föröddhet och
miljöns monumentala ruskighet i det land,
där människorna fullständigast lyckats
förverkliga programmet att reducera sig själva
till sina egna verktygs och uppfinningars
slavar. Kanske är deras optimism i grunden
ett nödrop, en hysterisk lögn. Äro de i
grund och botten så starka och bergsäkra?
Det påstås, att ingen amerikansk publik
kan uthärda någon bok eller film med
»tragiskt slut»; de måste nödvändigt alltid
ha något stärkande och uppmuntrande att
mumsa på. Är inte detta skorpor och
sodavatten för en skral konstitution?
Efter ett sådant ledsamt Inferno följer
man desto villigare med till de lata
latitudernas värld av motsatta ytterligheter, till
tropiker, sydkors och korallöar, fromsinta
f. d. människoätare samt välskapade flickor
med arkadisk urringning och blomma bak
örat, — till en värld där nuet ligger sträckt
i lättjefull vila, vaggat av någon varm
dyning eller sövt vid
the palmgrove’s droned lament
before Levuka’s trade.
Folkfester, fiskafängen och fidjianska
skönheter skänka här omväxlande charm åt
framställningen och glänsa soligt i
förträffliga fotografier (som möjligen kunde fått
vara något färre, om de till gengäld alla
varit i helsidesformat). Men här är något
som ingen kamerakonst kan ta upp tävlan
med, — skildringen av ett tropiskt
bergland från det inre av ön Viti Levu:
Ju högre vi kommo, dess vildare blev
växtligheten. Anda upp till topparna voro bergen inklädda
i täta, ogenomträngliga lövmassor, sammanvävda av
klängväxter och lianer. — — En fantastisk
verklighet, svarande mot den drömvärld barnasinnet en
gång skapade sig inför Dorés teckningar till
Chateaubriands Åtala — — En vild, dysterskön
yppighet, som trycker och tjusar på samma gång. Denna
natur saknar leendet. Den är som en kvinna så
fullhängd med smycken och prydnader att hon inte
kan le.
Bergdälderna och ravinerna äro som jättelika
drivhus, där stundom Oerhörda röda och gula
blommor slå en med klubbslag av häpnad. Bedövande
är cikadornas musik över våra huvuden, ett ljud
som av millioner strålars fräsande borrning genom
hårda, blanka blad. För nordbon är det gröna
alltid förenat med tanken på skydd och svalka. Men
här ångar grönskan av våt hetta som pälsen på ett
svettigt djur. Djungeln är het som andedräkten från
någon sagans drake med en barbarisk yppighet av
klor och horn och fjäll.
Detta är en målning med varje ord
metalliskt skimrande, varmt och tungt, —
en skildring som förefaller verkligare än
verkligheten. Det finns flera av samma slag.
I sådant grannskap verka fotografier en
smula hädiska. — Resenärernas upplevelser
på Fidjiöarna omfattade bland annat
deltagande i förtäringen av den polynesiska
nationaldryck, kallad kava, som tillredes på
så sätt, att vissa rötter tuggas sönder av
värdfolket samt spottas ut i en skål, varpå
den sålunda uppkomna produkten
gravitetiskt kredensas. Dessutom skildras i text
och bilder ingående den ryktbara
eldvand-ringsceremonin på ön Mbenga, där
offician-terna barfota promenera omkring i en stor
grop fylld med glödheta stenar, oskadda
som de tre männen i den brinnande ugnen,
— efter denna skildring att döma ett
regelrätt underverk, omöjligt att vare sig
förklara eller bortförklara. Bokens senare del
spelar på Java och rymmer ett antal
pittoreska partier med Boroboedoer som
glanspunkt.
Författaren uttrycker i bokens företal
den förhoppningen, att samarbetet mellan
film och reseskildring skall visa sig
lyckligt. Tagen som generell sats är
förhoppningen kanske djärv; men i detta fall har
resultatet blivit ypperligt. Och det har
fallit på den medföljande filmfotografens
lott att vid avskedet från Fidji i en god
aforism samla den stämning av lätthet och
lek, som tack vare filminslaget vidlåder
skildringen och som under Siwertz’ hand
blivit till en genomgående fin nyans av
älskvärd ironi: — »Jaha, sade fotografen,
när den stora ångaren backade ut, nu så
tar man sina glasbitar och går till en
annan gård och leker.» -—
Filmning är ledmotivet även i Abu
Mar-kub. Bengt Berg har med sina föregående
fågelböcker hunnit göra sin publik åtskilligt
kräsen och bortskämd beträffande vackra
och häpnadsväckande kameraskott, men vad
han kommer med i »Abu Markub»
överträffar allt långa vägar. Här finns för övrigt
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
