Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratur
inte endast enastående bilder med nödig
text till utan också en spännande historia.
Ty Bengt Berg har lyckats leta reda på
äventyrens land. Att exakt utpeka dess
läge på kartan med ledning av bokens
uppgifter endast, vore inte så alldeles
enkelt, —- författaren har kanske inte önskat
att många nyfikna efterföljare alltför fort
skola snoka i hans spår; men bortom de
gamla faraonernas yttersta jaktmarker och
så långt söderut att Nilen inte längre är
en utan flera, breder sig ett land av
obestämd utsträckning och bestående av endast
tre ingredienser — vatten, träskmark och
gräs; ett land som råkat glömmas bort den
dag då jord och vatten skildes åt. Det är
den mest orörda av alla vildmarker,
Afrikas hjärta och urtidens sista gömställe;
där hälla jättestorkarna och de stora
elefanthjordarna till. Och där ha de med
mycken list och stort tålamod fångats på
bilder, gentemot vilka alla hittills
producerade förefalla intetsägande.
Elefantfilmning är inte något tidsfördriv
lämpat för neurasteniker eller hjärtsvaga.
Att framstupa på en träställning, som dolts
bakom en tunn skärm elefantgräs, hålla på
att av alla krafter föreviga en betande
hjord, under det den närmaste elefanten,
vars nyfikenhet väckts, trevar i riktning
mot kameran med höjd snabel och
filmoperatören varje ögonblick väntar att känna
sin hatt lyftas av, torde få anses som en
hittills unik upplevelse. Det är
intressantare att läsa om hur djur filmas än hur
de skjutas. Och här är filmningen det
väsentliga, under det skjutningen inskränkes
till de exemplar, vilkas mumier något
museum funnit vara nödvändiga för vetenskapens
framåtskridande. Författaren och hans
följeslagare, major Ross, — som i hög grad ökat
bokens värde genom sina många ypperliga
teckningar, — hade åtskilliga gånger stora
elefanthjordar bokstavligen på armslängds
avstånd, utan att, så vitt av skildringen
framgår, någonsin skjuta en enda elefant.
När man en stund betraktat deras bilder
och teckningar, upphör man också att
förstå hur någon människa kan med en känsla
av nöje skjuta på sådana djur. Det är
jättestorken som gett boken sitt namn, och
kanske är den från författarens synpunkt
det värdefullaste fyndet; men må det vara
den oinvigde förlåtet om han sätter
elefanterna främst, så praktfulla te de sig på
dessa bilder, så urtidsgrå och suveränt
groteska och fyllda av patriarkaliskt lugn.
Det är svårt att avgöra om teckningar
eller fotografier äro av starkast verkan: som
författaren själv säger, ha de var för sig
sina särskilda företräden och kunna inte
direkt jämföras. På teckningarna komma
elefanterna mera till sin rätt som individer,
under det de på kamerabilderna framträda
starkare som kompakt massa och tyngd,
— egenskaper vilka ytterligare betonas
genom den kontrastverkan de små vita
ägretthägrarna utgöra, där de trankilt kliva
omkring på de vandrande kolossernas
ryggar eller hopsjunkna stå på ett ben som
fundersamma skiltvakter bak någon
ofantlig, vippande öronlapp. Här är skildringen
av hur den stora elefanthjorden till sist
drar bort över gräslandet, sedan den
kommit underfund med främlingarnas närvaro:
Omkring oss över djungeln fladdrade träsklandets
mest lysande varelser, de rosenröda och
smaragdgröna biätarna, under hetsig jakt på de otaliga
flygande insekter, som virvlade upp där
elefanthjorden bröt fram. Deras snabba vingar gnistrade
i solen som slungade ädelstenar.
Som en mörk flodvåg vällde elefanternas falanger
fram därute. Där fanns ingen rädslans flykt eller
brådskans oro. Deras gång hade jättens lugn och
den outtömliga kraftens uthållighet. De vita betarna
glimmade i solen som glavar framför krigares led.
De voro den afrikanska världens hopliter, de tungt
beväpnade, som ingen kunde stå mot med kroppslig
styrka. Stoftet från den solförbrända marken virvlade
upp under stegens tunga tramp och följde dem som
en mörk molnstod, i vilken till sist endast syntes de
fladdrande vita hägrarna som blinkande små stjärnor.
Det är en lämplig final till en så god
historia; och man kan undra, om inte allt
ytterligare byte, som författaren framdeles
kan bli i stånd att spåra upp med sin
kamera, nödvändigt ■ måste komma att te
sig tamt och färglöst gentemot detta.
Prins Wilhelms Svarta noveller är som
av titeln framgår ingen reseskildring, men
denna exotiska novellistik står så pass nära
det litterära reseintrycket, att boken kan
tagas med i detta sällskap. Ett problem
som vid dess läsning snart nog gör sig
påmint, är frågan, på vilket sätt, i
etnografiska berättelser som dessa, de uppträdande
primitiva personagernas repliker lämpligast
böra utformas på vårt språk. I verkligheten
konversera antagligen negrer och vita på
förenklad engelska, analog med pidgin och
andra dylika hjälpspråk; författaren har nu
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
