Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Revyn skall vara en »gyckelmässa», där
officianten, mannen eller kvinnan, skall
skämta med det höga och allvarliga samt
omgivas av korflickor i stället för
korgossar, vilka i dans och sång och även med
åtbörderna skola understryka och
ackompag-nera den i förgrunden agerande
conferen-ciern eller conferencièren.
Man får ej undra på att i den grådaskiga
nutiden kontorister och statsråd och allt vad
de olika yrkesgrupperna heta vilja på ett
lättfattligt och behagligt sätt få en resumé,
en revy av vad som hänt under sista
halvåret.
Att det här i Sverige liksom i det gamla
Hellas, om vi få tro »Sköna Helena», fanns
gott om starka män, tungviktare etc., men
ont om kvicka karlar, därpå ha vi ingen
anledning att tvivla. Så mycket gladare bli
vi då, när en sådan visar sig. Signaturen
Karl-Gerhard är verkligen rolig utan
ansträngning och tyckes ha den takt som
behöves i en salong, också en teatersalong.
Han har full rätt att skämta med personer
i offentlig ställning och uppträdande
offentligt, med aktriser, kungar, tidningskåsörer
och ärkebiskopar. Om jag undantar
kungarna ha ju alla de övriga full yttrandefrihet.
Jag är i allmänhet litet orolig, då jag
ser danskar i salongen, när en svensk revy
spelas. Men då jag såg »Allt i gala», hade
jag inte ens varit orolig om hela första
bänken varit besatt av köpenhamnare. Och detta
mitt lugn är det vackraste betyg jag kan
komma med.
Den fullständiga säkerheten är det som
en revyconferencier måste ha gemensamt
med kungliga och kejserliga högheter. Och
den visar Karl-Gerhard och även Lili
Zied-ner. Det lever kvar i revyn något av den
fordran på frisk komisk uppfinningsförmåga,
som lär ha funnits i den gamla comedia
dell’arte. Revyns parodi på en Lehar, Fall,
Kalman-operett hör till de lustigaste och
mest stilfulla parodier som jag någonsin
sett, med gästerna som till marschmelodier
rände om varandra, med divans, f. d.
zige-nerskans, Lili Ziedners obligata melankoli
och med hjälten kavalleriofficeren, först
utfattig, så miljardär, lidelsefullt steppande i
en uniform som var så litet feldgrau som
möjligt. Baron de Cascadua—Calle Hagman
härmade herr Ringvall på livsfarligt roligt vis.
Varför erfar man ett så intensivt och dock
något generat nöje av en dylik
rösthärm-ning? Liksom man skrattar hejdlöst och dock
litet ängsligt åt ett practical joke — vid
badning är det ju t. ex. ej alldeles
omöjligt — då skjortan eller något dylikt
ultra-intimt plagg bortsnappas, så känna vi, då
rösten, individens allra intimaste, tages av
en annan, en liknande blandad känsla, där
det lustbetonade dock starkt överväger. Att
vi däremot bara erfara nöje, då de i största
allmänhet söta flickorna förekomma som här
i revyen som de nio muserna eller
soldater eller »kornblåa Evor», helt barbenta
och saknande linne, beror kanske på att
de inte i någon utpräglad grad äga
individualitet men förträffligt representera könet.
En ren mystik — allt bör kanske ej
kunna förklaras — är den inre hänryckning
man erfar då man ser Quarlson — herr Erik
Gustafsson tåga över scenen med sin kopp
och Adamson — herr Calle Hagman, i
sin stiliserade mänsklighet. Man har
grubblat över huruvida dr. Buerghel Goodwins
kamerabilder, av okunnigt folk kallade
fotografier, äro konst — att Lili Ziedners
cirkusparodi är konst, därpå behöver man ej
fundera. Ha våra högre ridskolor ej
hedersledamöter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
